Småfingerört är vanligast på betade alvartorrängar men förekommer även i grusalvar, karster, spricksträngsalvar och regelrätt uppfrysningsmark. Den sistnämnda biotopen är anmärkningsvärd eftersom släktingen grå småfingerört P. subarenaria inte är funnen i denna extrema miljö. Småfingerört växer även i sandgräshedar, grusiga vägkanter, gräsmattor och gamla grustag. När betesmarker röjs kan arten gynnas och slå till med ett stort antal plantor. Någon gång är den funnen i skogsgläntor, på sandstränder och tuviga friskängar.

Småfingerört är vanlig över större delen av Öland. Även norr om Borgholm och utmed västra stenkusten är den frekvent, något som skiljer den från grå småfingerört. Endast i Bödas magra barrskogar och i det hårt brukade åkerlandskapet i Mörbylångadalen är det glest med fynden. Småfingerört klarar sig väl i dagens landskap.

Småfingerört känns igen på bladen vars ovansida är glänsande mörkgröna; undersidan saknar i stort sett stjärnhår men däremot kan där finnas en del långa, enkla hår. Småbladen är tandade endast mot spetsen medan grå småfingerört ofta har småblad som är tandade nedom mitten. Bladformen samt storlek och färg på blommorna varierar en hel del mellan olika bestånd, något som är beskrivet i Sterner (1938).

Småfingerört är liksom en del andra arter i släktet apomiktisk dvs. förökning sker utan befruktning. Detta medför att avkomman blir en exakt kopia av moderplantan och att småarter kan urskiljas. Den stora variationen hos småfingerört kan vara en förklaring till att den klarar fler växtmiljöer än släktingen grå småfingerört. Speciellt förekomsterna i uppfrysningsmark borde studeras ytterligare – är de på något sätt enhetliga i sitt utseende?

Gammal, bofast.