Stor ängssyra anses ursprunglig i delar av södra Sverige inklusive Öland och växer solöppet på torr, gärna sandiga mark. Idag ses den ofta i sandiga betesmarker, vägkanter och diverse ruderatmiljöer (jordhögar, gamla sandtag och stentippar). Den växer i åkerkanter och kan bilda nästan monokulturer på sandiga trädor. Stor ängssyra dyker upp i glesare tallskogar, på sandiga eller steniga stränder och som besvärligt ogräs i sandiga gräsmattor.

Stor ängssyra är vanlig på Öland, främst utmed de större vägarna. Påfallande vanlig är den också utmed sandiga stränder i Böda och Högby sn. På Stora Alvaret och i Mittlandet är den sparsam; där saknas de rätta, sandiga miljöerna. Från andra delar av Sverige rapporteras om spridning via järnvägsnätet men så förefaller inte vara fallet på Öland. Inget av de belägg som samlades första halvan av 1900-talet kommer från järnvägsstationer eller banvallar och i Sterners liggare finns endast två noteringar från stationsområden. De flesta fynden i liggaren är i stället gjorda i vägrenar, åkerkanter, på stränder och kyrkogårdar. Stor ängssyra var väl spridd redan i Sterner (1938) och har inga svårigheter att hävda sig även på igenväxande marker. Efter torrsommaren 2018 var stor ängssyra den enda perenna växten som överlevde på många sandiga lokaler. Med sitt kraftiga rotsystem var den väl rustad att stå emot torkan. Stor ängssyra bedöms ha en ökande trend på Öland.

Gammal, bofast.