Guckusko växer halvöppet på frisk–fuktig, kalk- och mullrik mark, helst med ytligt och rörligt grundvatten. De fåtaliga lokalerna på dagens Öland utgörs av luckor i rikare ädellövskogar, en trädrik slåtteräng och i kanten av en kraftledningsgata. Samtliga lokaler bedöms ligga på gammal inägomark (f.d. lövängar).
Guckusko var förr spridd på Öland med fynd från 16 socknar och på flera lokaler fanns den fortfarande kvar på 1960-talet. Möjligen finns någon utplanterad förekomst bland de äldre uppgifterna. Plantor som tagits från Jämtland sattes under 1960-talet ut innanför Hagudden, Böda sn, och fortlevde några år (Lundqvists liggare). Guckusko har de senaste decennierna minskat kraftigt och frågan är hur länge den kommer att kunna räknas till den öländska floran. Främsta orsaken är att lövängsbruket upphört och därmed har de brynmiljöer där guckusko växte påtagligt minskat. I nuläget finns orkidén i tre socknar men ingen av lokalerna hyser någon livskraftig population. I stället krymper förekomsterna kontinuerligt och dessutom blommar de inte årligen. Utdikningar, igenväxning och uppodlingar har gått hårt åt de öländska förekomsterna. Även ökad beskuggning har gjort att den försvunnit från en sentida lokal. Samtidigt har kraftig gallring påverkat en förekomst. Förr hände det att blommorna plockades och plantor grävdes upp vilket ytterligare bidrog till att orkidén minskade. Den extremt torra och varma sommaren 2018 medförde att ingen planta orkade blomma följande år. Kan detta vara början på slutet för guckusko på Öland? Dessutom gör dagens hårda besökstryck på de få återstående lokalerna att marken runt jordstammarna trycks ihop vilket kraftigt försvårar spridningen av orkidén. På kartorna är kyrkan markerad i socknar med aktuella fynd.
Guckusko är den enda av våra orkidéer som inte sprider sitt pollen med pollinier utan i stället finns pollenet samlat i en slags "smet". Främst är det solitärbin som pollinerar arten och guckusko avger samma feromoner som finns hos vissa sandbin, släktet Andrena (Nilsson 1979). Bina som lockas till blomman hamnar nere i den stora, gula läppen. För att ta sig ut ur blomman får de krypa förbi en trång öppning där de begåvas med en pollensmet. Om biet sedan besöker en annan blomma kan detta pollen avsättas på märket och befruktning sker.
Liksom andra orkidéer har guckusko ett komplicerat samarbete med underjordiska svampar. För att ett frö ska gro måste groddplantan parasitera på en svamp (mykoheterotrofi). När sedan orkidén har etablerat sig och de gröna bladen börjat producera sockerarter övergår växten till ett samarbete där båda parter gynnas (mykorrhiza).
Guckusko är listad i EU:s habitatdirektiv bilaga 2.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Primärfynd i Hulteen (1810) Mörbylånga: Bengtstorps gärde. Tidigt belagd Vickleby: Lilla Vickleby Fröholm 1850 (S).
Utbredning
Funnen i 3 rutor = 3 %; mycket sällsynt = 4 lokaler i 3 socknar (ej återfunnen Böda, Högby, Persnäs, Föra, Bredsättra, Räpplinge, Gärdslösa, Algutsrum, Torslunda, Vickleby, Resmo, Mörbylånga och Ås).
Sterner 1938 tämligen sällsynt = 7 socknar men endast en aktuell lokal; Sterner 1986 funnen i 19 rutor = 21 %; sällsynt = 5 socknar (7 aktuella lokaler), sammanlagt äldre uppgifter från 16 socknar och 27 lokaler, de flesta fynden från 1810–1960-talet, många av de äldre lokalerna var okända i Sterner (1938).
Förändring: Starkt minskande ---

