Blåtåtel är ett av våra vanligare gräs och anträffas på allehanda frisk–fuktig, ganska näringsfattig mark. Den är en karaktärsart i kalkrika fuktängar men ses även i sumpiga skogar, skogskärr, alvarträsk, diken och dammar. Inom Mittlandet återfinns den främst på ställen med grundare jordar. På alvarets välhävdade fuktängar kan den vara svår att identifiera där den växer krypande och tillbakatryckt. Möter man den i stället i ett ohävdat skogskärr är det svårt att förstå att det rör sig om samma art. Blåtåtel bildar på dessa lokaler stora, svårforcerade tuvor där vipporna höjer sig meterhögt över marken. I Sterner (1938) beskrivs denna storväxta form som växer i skogsgläntor och liknande ställen, ofta på kalkfattig och torr mark. I liggaren finns den noterad från 11 socknar bland annat Ottenby lund, Ås sn.

Blåtåtel är vanlig och spridd över hela Öland, speciellt i Mittlandet och på Stora Alvaret. Man behöver inte gå många steg i en fuktäng för att träffa på arten. Den gynnas starkt under tidiga stadier av igenväxning och bedöms vara stadd i viss ökning.

Gammal, bofast.