Kalkkrassing förekommer bara i Europa där den har en disjunkt utbredning. Den växer främst i södra Frankrike med mindre förekomster i landets norra delar och angränsande länder. I norra Europa är det Öland, Gotland och Estland som har en del förekomster; i Skåne finns en lokal. På Gotland anges den från 70 lokaler (Johansson m.fl. 2016) att jämföra med de drygt 1000 fynd som gjorts på Öland under inventeringen. Arten finns med i EU:s art- och habitatdirektiv från 1992 vilket innebär att Sverige har ett speciellt ansvar för kalkkrassing. Förekomsterna på Öland är mycket viktiga för artens fortlevnad i Sverige och EU.

Kalkkrassing växer på grusig, extremt kalkrik mark som saknar konkurrerande vegetation och vintertid är frisk–fuktig. Ofta torkar växtplatserna ut under sommarmånaderna. Majoriteten av lokalerna är hävdade genom bete. Kalkkrassing växer på alvarmark, helst där marken är störd, som längs traktorvägar och på fästigar. De somrar när rikligt med regn har fallit under juni–juli kan vägar och stigar över Stora Alvaret vara kantade kilometer efter kilometer med kalkkrassing. Arten växer även i så kallat grusalvar och i kanten av mindre vätar men där rör det sig om beskedliga förekomster på 10–100 plantor per lokal. Kalkkrassing är vanlig i stenbrott och på högar med upplagd skrotsten och den växer även i botten av gamla, lite fuktiga sandtag. Däremot är den idag ytterst ovanlig som åkerogräs och som detta noterad endast vid en handfull tillfällen under inventeringen. I Sterners liggare anges många fynd av kalkkrassing längs de nygrävda kanaler som då genomkorsade odlingslandskapet. Idag hittas arten på vallen runt de flesta nygrävda bevattningsdammar. Efter ett par år tar annan, konkurrerande vegetation över och då försvinner kalkkrassing från lokalen. Vid ett tillfälle är den funnen mellan tuvorna i en betad kalkfuktäng i uttorkad, cementhård kalkgyttja.

Kalkkrassing är vanlig på Öland med många och individrika förekomster på Stora Alvaret. Den är även funnen på de flesta småalvar, från Västeralvar i norr till Karum i söder, Böda respektive Högsrum sn. Även längs västra stenkusten, från Högby i norr till Köping i söder, är den frekvent. De flesta övergivna eller aktiva stenbrott längs denna kuststräcka hyser arten men den växer även i slitna partier på de betade, kalkrika torrängarna. Östra sjömarken hyser spridda fynd i de mindre alvarpartier som ligger insprängda i betesmarken, i rester av små grustäkter eller leriga traktorspår. En viss tillbakagång har skett sedan Sterner (1938) vad gäller antalet socknar där kalkkrassing är funnen. Förr växte den ofta längs nygrävda kanaler och som åkerogräs. På dagens Öland grävs förhoppningsvis inga nya kanaler samtidigt som åkrarna är alltför tätt bevuxna för kalkkrassing. Däremot finns märkligt nog få noteringar om fynd från alvarmark i Sterners liggare, en miljö som på dagens Öland är den i särklass viktigaste för arten.

Gammal, bofast.