strandnarv
Sagina maritima
Mer information om arten

Strandnarv växer på periodvis frisk–blöt, sandig–grusig, gärna naken och saltpåverkad mark som hävdas genom bete. Den förekommer endast på havsstrandängar där den främst växer längs kreatursstigar där övrig vegetation är bortnött. Påfallande ofta ses den sida vid sida med strandnål Bupleurum tenuissimum. Strandnarv växer nära havet, i bältet med rödsvingel Festuca rubra, eller på tuvor i närheten av skonor.

Strandnarv har glesa förekomster längs Ölands kust. I jämförelse med Sterner (1938) är den funnen i färre socknar, troligen är den diskreta växten delvis förbisedd av oss. En annan orsak är att betesdjuren stängslas av från området närmast havsstranden, ett ställe där strandnarv gärna växer. Resultatet blir att strandpartiet närmast havet växer igen med högresta mållor som tränger ut den lågväxta arten. Övergödningen av Östersjön gör att dagens driftvallar mest består av fintrådiga alger som kväver det mesta som försöker gro nära strandlinjen. Utmed västra kusten, från Borgholm och vidare söderut, har strandbetet upphört på många ställen vilket missgynnat strandnarv. Det är främst längs denna kuststräcka som arten har försvunnit från flera socknar.

Strandnarv kan förväxlas med krypnarv S. procumbens. I något stadie mellan blomning och fruktsättning är blomskaftet böjt högst upp hos krypnarv medan det alltid är rakt hos strandnarv. En rödaktig färgton hos stjälk och blad ses ofta hos strandnarv men aldrig hos krypnarv.

Gammal, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad: Hartman (1838) Torslunda: Färjestaden. Tidigt belagd Borgholm: Scheutz 1860 (LD).

Utbredning

Funnen i 29 av 71 kustrutor = 41 %; tämligen allmän = 23 socknar (ej återfunnen Glömminge, Torslunda, Vickleby, Smedby och Ventlinge; nyfynd Algutsrum och Gräsgård).
Sterner 1938 tämligen allmän = 26 socknar.

Förändring: Minskande --

karta