När nyinventeringen började avgränsades vargtörel E. esula som en art med tre underarter: bredbladig vargtörel subsp. esula, smalbladig vargtörel subsp. tommasiniana och mellanvargtörel subsp. × pseuodovirgata, den senare en hybrid mellan de två andra. Thomas Karlsson på Riksmuseet hjälpte oss att granska belägg från Öland och fann då endast äldre fynd av bredbladig vargtörel. Av mellanvargtörel och smalbladig vargtörel finns aktuella fynd granskade av Thomas. En artikel som behandlade komplexet runt vargtörel kom i slutet av inventeringen och gjorde att en del av det vi trodde oss veta ställdes på ända (Reichert m.fl. 2018). Aktuella belägg från Öland, området väster om Lilla Frö Resmo sn, angavs i artikeln vara mellanvargtörel E. saratoi, nu som en egen art. Eftersom ingen expert kunnat granska aktuella belägg utifrån den nya kunskapen tvingas vi redovisa fynden kollektivt och texten avser vargtörel aggregat.

Vargtörel har ansetts inhemsk i stora delar av Europa. Till Norden är den troligen inkommen med frövaror och har ibland även odlats i trädgårdar. Den sprider sig vegetativt genom rotskottsbildning och kan på detta sätt bilda större bestånd. Vargtörel växer på torr–frisk, gärna sandig och ohävdad mark. Vanliga växtmiljöer är vägrenar, åkerkanter och torrängar (både ohävdade eller svagt betade). Vargtörel kan även växa i ruderatmiljöer som gamla sandtag och tippade jordhögar. Sällsynt ses den i sandiga rasbranter vid havet och på klapperstenstränder.

Vargtörel har idag ett liknande utbredningsmönster som i Sterner (1986), dvs. en västlig orientering från Glömminge sn i norr till Smedby i söder. Intressant är att just från dessa socknar finns de första fynden angivna i Sterner (1938). Även längst i söder vid Ottenby, Ås sn, finns växten kvar efter 150 år. Endast i norr, Böda sn, har den inte förmått att etablera sig; den sågs där av Sterner 1934 vid Byxelkrok. Vargtörel har hittat till nya områden och expansionen är förmodligen ännu inte avslutad vilket tyder på att den är inkommen i relativt sen tid. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en svag ökning.

I artikeln som presenterar nya kunskaper runt vargtörel finns en bra beskrivning av de numera tre arterna: bredbladig vargtörel E. esula, mellanvargtörel E. saratoi och smalbladig vargtörel E. virgata (Reichert m.fl. 2018). Antalet kromosomer skiljer och smalbladig vargtörel har 2n = 20 medan de andra två har 2n = 60. Bladen hos bredbladig vargtörel har den största bredden på den yttersta tredjedelen, mellanvargtörel har mer eller mindre parallella bladsidor medan smalbladig vargtörel har den största bladbredden på den innersta tredjedelen (närmast stjälken). Bredbladig vargtörel har klyvöppningar endast på bladets undersida medan de andra har klyvöppningar på båda bladsidorna. I artikeln ges beskrivningar och presenteras bilder på uppbyggnad av bladen som antal rader palissadparenkym samt de strukturer i blomman som skiljer mellan arterna (foton finns i artikeln). Troligen är det mesta (det enda?) vi har idag på Öland mellanvargtörel.

Inkommen och kulturflykting, bofast.