Styvmorsviol växer på torr, sandig–grusig, oftast kalkfattig mark. Vanliga växtmiljöer är betade sandgräshedar och sanddyner. Den föredrar ställen med öppen sand och delar där ofta växtplats med borsttåtel Corynephorus canescens. Styvmorsviol kan även växa i sandiga åkrar men hittas sällan i uttalade ruderatmiljöer. På öarna strax norr om Ölandsbron växer den på steniga stränder vilket noterades redan av Rikard Sterner (Södra Kalvholmen 1930). På alvarmark klarar den extrema miljöer som karster, grusalvar och spricksträngsalvar, lokaler som är mycket kalkrika. I Sterner (1938) saknas uppgifter om styvmorsviol från Stora Alvaret. Majoriteten av hans lokaler fanns i stället i sandiga åkrar, ofta med råg som gröda. Åkermiljöer utgör idag knappt 10 % av fynden.

Styvmorsviol har en ojämn utbredning på Öland med flest fynd på östra Öland där lämpliga och sandiga miljöer finns. Dessutom finns en hel del fynduppgifter från Stora Alvaret men dessa har inte alltid varit belagda; ibland kan det i stället röra sig om åkerviol V. arvensis (se denna art). Först under senare delen av inventeringen undersöktes en del av bestånden på alvarmarken varvid konstaterades att många av dem verkligen var styvmorsviol medan andra var åkerviol. Även hybrider fanns bland de undersökta violerna. Lite märkligt är att styvmorsviol ännu idag är mycket sparsam i de nordliga socknarna Böda och Högby. Rimligen bör där finnas många lämpliga miljöer i kalkfattiga, sandiga åkrar och betesmarker. Och varför saknas arten på de milslånga sanddynerna längs Bödabukten? Den skenbara ökningen med nyfynd från åtta socknar avser förekomster på Stora Alvaret där arten tidigare varit förbisedd. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); som åkerogräs är styvmorsviol tydligt minskande.

Gammal, bofast.