Riddarsporre växer på kalkrik, gärna sandig–grusig mark på lättare jordar som är måttligt näringsrika. Den är främst funnen som åkerogräs, gärna i höstsådda grödor. Sällsynt är den funnen i vallodlingar eller fodermajsåkrar. Grusplaner vid vindkraftverk kan fungera som tillflyktsorter i ett annars hårt besprutat odlingslandskap. Även ruderatmarker som jordhögar, gårdsplaner och vägkanter kan duga som växtplats för riddarsporre. I trädesåkrar kan den sällsynt slå till i tusental och bilda blåa hav. Arten odlas sällan i trädgårdar.

Riddarsporre är fortfarande en relativt vanlig växt i Ölands ofta kalkrika åkrar. Den är även spridd i det annars hårt utnyttjade odlingslandskapet i Mörbylångadalen. På Stora Alvaret saknas den helt utom vid några alvarbyar. Tyngdpunkten i utbredningen är östra Öland, från Persnäs sn och söderut till Runsten. I den kalkfattiga Böda sn med få kvarvarande åkrar finns endast en lokal; en idag betad, troligen gammal åker, omgiven av tallskog. Även om växten idag är noterad i fler socknar jämfört med Sterner (1938) bedöms bestånden ha glesats ut betydligt; ofta ser man få plantor på varje lokal. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Riddarsporre skiljs på att de två övre, yttre och blåvioletta foderbladen inte är skaftade vilket de är hos de odlade sommarriddarsporre C. orientalis och romersk riddarsporre C. ajacis. På Öland är såvitt känt endast åkerriddarsporre subsp. consolida känd. Hamnriddarsporre subsp. paniculata har kommit in som fröförorening bland annat med ryskt vete till några kvarnar i Finland.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.