Grått saltgräs är liksom de andra två arterna i släktet en havsstrandväxt och som sådan spridd längs i stort sett hela Sveriges kust. På Öland finner man grått saltgräs på fuktiga, helst leriga eller ibland sandiga strandängar, där det ofta växer i mindre bestånd närmast vattnet. Det gynnas av näringsrika, störda miljöer och är snabbt med att kolonisera tångbankar eller av vattenrörelser blottlagda strandpartier. Arten är också känd från inlandslokaler och under inventeringen är drygt ett 30-tal fynd gjorda i ruderatmiljöer. Gemensamt för dem alla är att miljön även här är störd och näringsrik såsom sten- och jordtippar, ladugårdsplaner, gödselupplag och soptippar. I övriga landet växer ofta grått saltgräs längs vintersaltade vägar men detta är endast noterat vid två tillfällen på Öland.

Grått saltgräs är glest spritt längs alla kustavsnitt på Öland, men mer ovanligt än kustsaltgräs P. capillaris som växer i samma miljö. Möjligen är det, liksom de andra två saltgräsen, underregistrerat under inventeringen, delvis på grund av svårigheter att skilja arterna åt. Grått saltgräs har minskat främst beroende på upphört bete med igenväxning av strandängar. På strandängar som fortfarande betas stängslas ofta djuren bort från det nedersta partiet närmast strandlinjen, just där gräset ofta växer. Strandlinjen blir då täckt av tjocka driftvallar med ruttnande alger där inget kan växa. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.