Smalkaveldun växer på gyttjiga bottnar i ganska näringsrikt sötvatten. Växten ses främst på kulturpåverkade lokaler som grävda dammar och vattenhål, i vattenfyllda gamla stenbrott, diken och kanaler. I Ölands största sjö, Hornsjön är den spridd över stora arealer. Sällsynt är den noterad i skogsgölar och betade fuktängar.

Smalkaveldun har ökat jämfört med Sterner (1938). Växten har gynnats av alla grävda bevattningsdammar och vattenhål trots att den i Sterner (1986) anges som mindre kulturberoende än bredkaveldun T. latifolia. Några lokaler i större träsk där Rikard Sterner noterade den är numera utdikade och smalkaveldun försvunnen men den kan dröja sig kvar i något närbeläget stenbrott. Det förefaller som växten förr hade en förkärlek för lokaler nära Ölands järnväg; Rikard Sterner noterade fyra lokaler i järnvägsdiken. Jämfört med Sterner (1986) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Smalkaveldun känns igen på sitt smala, kanelbruna honax med ett tydligt avstånd till det ovanför sittande hanaxet (avståndet mäter 3–8 cm) och smala blad (3–8 mm); pollenkornet sitter ensamt. Bredkaveldun T. latifolia har ett tjockare, brunsvart honax med ett hanax som sitter tätt ovanför, bladen är bredare (10–20 mm); pollenkornen sitter fyra tillsammans (Schou m.fl. 2017).

Gammal, bofast.