Axslinga förekommer i Eurasien och är i Sverige vanligast i de mellersta delarna. Den växer i söt- eller brackvatten på mjuka eller något hårda bottnar; ofta är sötvattenslokalerna kalk- eller näringsrika. I brackvatten växer den i hamnbassänger, skyddade vikar och hittas ibland i driften. Axslinga är den art i släktet som tål saltvatten bäst och kan växa ner till sex meters djup (Jonsell & Karlsson 2010). I sötvatten är det oftast bevattningsdammar, vattenhål till betesdjuren, gamla vattenfyllda stenbrott och större vätar som hyser arten.

Axslinga har flest fynd längs Ölands kuster, både på östra och västra sidan. En klar ökning i antalet lokaler föreligger idag jämfört med tidigare; speciellt har ett antal tillkommit på norra halvan av ön. Ökningen kan delvis bero på en mer intensiv inventeringsteknik men bedöms mest vara ett resultat av övergödningseffekt. Arten är näringsgynnad och kan bilda täta bestånd i näringspåverkade vatten. Dessutom erbjuder de bevattningsdammar och sprängda vattenhål som numera förekommer spritt i odlingslandskapet goda miljöer för axslinga. I Sterner (1986) var sötvattensförekomsterna så få att de räknades upp (6 lokaler totalt från 1931–1985); under nyinventeringen hittades axslinga i sötvatten vid ca 25 tillfällen. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.