fältmalört
Artemisia campestris
Mer information om arten

Fältmalört växer på torr, solvarm, gärna något kalkpåverkad och sandig–grusig mark. Den är vanlig på betade och stäppartade alvartorrängar, gamla strandvallar och sandgräshedar nära havet. Arten är kulturgynnad och växer i vägrenar, sandtag, stenbrott med skrotstenshögar, grustag och sällsynt även åkerkanter. Fältmalört klarar extrema miljöer som grusalvar och spricksträngsalvar. Sällsynt är den funnen i glesa tallskogar på sand.

Fältmalört är vanlig över större delen av Öland. Speciellt frekvent är den på Stora Alvaret, övriga småalvar, längs västra stenkusten samt de gamla strandvallar som är rester efter Ancylussjön och Littorinahavet. I Mittlandet är den sparsam och håller sig till alvarlika partier. Den klarar även ett visst mått av ohävd och bedöms ha oförändrad status.

Fältmalört företräds på Öland av vanlig fältmalört subsp. campestris. Utmed kusterna längs Bottenhavet och Bottenviken, från Medelpad till Norrbotten, förekommer bottnisk malört subsp. bottnica. Den växer även utmed finska kusten och är endemisk för området. Fältmalört kan ibland sakna det röda färgpigmentet varvid hela växten blir ljust gulgrön; det är noterat vid ett par tillfällen.

Gammal, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 2 juni 1741 strax söder om Borgholms slott. "Herniaria med Abrotano campestri och Saxifraga tridactylite växte på sidan av lantborgen." (Linnæus 1745). Växterna som nämns är knytling, fältmalört och grusbräcka och även idag kan man finna denna trio i området. Tidigt belagd Gräsgård: A. E. Goldkuhl 1851 (UPS).

Utbredning

Funnen i 81 rutor = 85 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar.

Förändring: Oförändrad ± 0

karta