Vintergröna är ursprunglig i delar av centrala och södra Europa. Den var åtminstone förr vanlig i odling och växer på frisk mulljord helst i halvskuggiga lägen. De vanligaste växtmiljöerna är vägkanter, löv- och barrskogar, hässlen, busksnår och ruderatmark (jordtippar). Vintergröna är vanlig på öländska kyrkogårdar varifrån växten sprider sig främst genom utkast. Den har god förmåga till vegetativ förökning. På lokaler i Mittlandets lövskogar kan den täcka hundratals kvadratmeter. Letar man lite mer noga brukar man under vintergrönan hitta ruiner av gamla bosättningar som är helt överväxta. Sällsynt växer arten öppet och solexponerat på klappergrus nära havet.

Vintergröna har en tydlig expansion på Öland och växer idag över större delen av ön. Endast Stora Alvaret saknar observationer med undantag för ströfynd vid några alvarbyar. Inom Mittlandet finns många fynd vid äldre bosättningar. Där kan växten uppträda invasivt och förkväva den ursprungliga lundvegetationen. Vintergröna är vanlig längs västra och östra landsvägen och i princip varenda större öländsk by hyser förvildade bestånd. Endast längst i norr inom Bödas barrskogar saknas fynduppgifter. Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Vintergröna finns i olika kultivarer och formen med gulfläckade blad, ’Variegata’, har noterats vid några tillfällen. En närstående växt är den tropiska rosensköna Catharanthus roseus (förr Vinca rosea) som hos oss odlas som krukväxt. Från dess blad kan alkaloiderna vinblastin och vinkristin utvinnas. De är viktiga cytostatika (cellgifter) vid behandling av olika cancerformer.

Kulturflykting, bofast.