Kungsmynta växer på torr, stenig, kalkrik mark i soliga och varma lägen. Den vanligaste växtmiljön är artrika vägkanter där den gärna håller sig längs stenmurar. Glesare lövskogar, betade torrängar och trädesåkrar kan också hysa växten. När kungsmynta växer i åkerkanter håller den sig även då nära den omgivande stenmuren. I gamla sandtag och stenbrott, på tippade högar av sten eller jord hittas den ibland liksom längs diken och kanaler. Vid några tillfällen är den funnen i friskare miljöer som i fuktiga björkskogar eller ohävdade fuktängar.

Kungsmynta är speciellt vanlig inom Mittlandet. På Stora Alvaret saknas den nästan helt. Där är den knuten till alvarbyarna och skogsdungarna men kan också växa längs de kanaler som sprängts ner i kalkstenen. Längst i norr inom Böda Ekopark är det också glest med fynd. Möjligen är den något mer spridd idag jämfört med fynduppgifter i Sterner (1938). Den förbuskning som skett av landskapet, även i de tidigare trädlösa södra och sydöstra socknarna, har gynnat kungsmynta.

Kungsmynta odlas ofta som kryddväxt och den kallas då oregano. Några av fynden från jordtippar härstammar troligen från odling. Blomfärgen kan ibland vara mer eller mindre vit, speciellt vanligt verkar detta vara hos de bestånd där man kan misstänka att det rör sig om en odlingsrest.

Gammal och kulturflykting, bofast.