fältkrassing

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

977 Lepidium campestre (L.) R. Br.

This originally Eurasiatic species has been spread by human activities to several places, for instance in Fennoscandia, and introduced into N. America, Australia and New Zealand.

I Skåne möjligen odlad redan på 1100-talet (Hjelmqvist 1991). I Närke ung, troligen oavsiktligt införd med valleller gräsfrö. Mkt sälls. sedan fröspridningen upphört. På Hartmans (1866) tid ”täml. allm. särdeles i mellersta Nerike”. En 70-årig koncentration av bestånd uppdagad i Mosjö.

Fältkrassing, eller med det mera poetiska och målande namnet kung Salomos ljusstake, är en gammal, kulturberoende växt. Den ett- till tvååriga arten växer på torr, ljusöppen och glesbevuxen mark som är starkt kulturpåverkad, t ex vägslänter, vägkanter, järnvägsområden, grusplaner, grustag och jordhögar.

Förr i tiden spreds fältkrassing med frövaror och den fanns då även i åkrar och vallar (Lyttkens 1885). I dessa biotoper finns den inte längre, bl a på grund av effektiv frörensning. Nu växer den bara på växtplatser enligt ovan. Den är ofta tillfällig men från Varberg och Halmstad finns exempel på ett par mycket stabila förekomster. Redan 1842 fanns växten på västsidan av Varbergs fästning och där kan man fortfarande glädja sig åt de vackra, flerarmade ”ljusstakarna”. Ahlfvengren (1924) anger som en lokal Kasernerna, dvs I 16 i Halmstad. 1948 samlade H. Andersson växten på samma plats och ännu på 1990-talet håller den sig kvar i området.

Fältkrassing är förmodligen tidigt inkommen med människan och fanns som ogräs eller möjligen odlad som kryddväxt i Norden redan under medel­tiden (Hjelmquist 1991). Den tycks också, särskilt under 1800-talet ha spritts med vallfrö och växer nu på bangårdar, vägkanter, åkerrenar, hamnar och annan öppen mark, helst på grus eller sand. Vid Mälaren och kusten växer den ibland på grusiga strandvallar. Arten är vanligen ettårig och ofta tillfäl­lig, men på flera lokaler har den hållit sig kvar under lång tid t.ex. Sundby Broudden på grus vid Mälaren sedan 1898 och Mörkö Fifång på havsstrand sedan 1920-talet.

Europa och västra Asien. I Sverige i södra delen av landet.

Nu mycket sällsynt, under 1970-talet endast ett par fynd (1, 4) i Mälarområdet Förr vanligare (se nedan). Tyngdpunkten av utbredningen alltid i SÖ. Västmanland, enligt den skandinaviska totalutbredningen Sammanhängande med att arten är sydlig och klimatiskt fordrande. Ingenting tyder på att den i Västmanland är kalkgynnad. Utbredningstyp (som eventuellt bofast): S12.

Eventuellt gammal bofast art (bl.a. uppgiven på åkerrenar av Gosselman 1865); etablerad vid Kungshall och Kungsholmen i Karlskrona.

Tillfälligt införd, bl a med barlast. - 5 (5).

Status: gammal och bofast. Ofta ansedd som en sentida inkomling men belagd i avlagringar i Lund från 1100-talet (HHje 1991) och säkerligen bofast långt före 1749.
Förändring och hot: generell frekvensförändring mindre än 16 % men har lokalt, främst i nordvästra delen, ökat kraftigt under senare år.
Kommentar: B, granskare SSp, MGu och KAO.

Fältkrassing växer på torr, öppen, gärna grusig och näringsrik mark. Vanliga växtmiljöer är skiffergrusvallar utmed havet och andra grusiga havsstränder. Växten är också frekvent förekommande i ruderatmiljöer som jord- och stentippar, gamla sandtag samt stenbrott. Fältkrassing kan även växa i betade torrängar, gärna där marken sårats genom röjningar eller djurens tramp. Idag liksom på Linnés tid hittas den ibland som ogräs i åkrar. Vägkanter, högar med rödfyr och glesa tallskogar på sand är ovanliga växtmiljöer.

En tydlig expansion kan noteras sedan Sterner (1938) men den verkar därefter ha avstannat. Fältkrassing har fortfarande en påfallande ojämn utbredning på Öland. Ännu idag har den sina starkaste förekomster på sydvästra Öland, från Mörbylånga sn i norr till Ventlinge i söder dvs. inom samma område som den noterades redan 1741 av Linné. Växten har påfallande svårt att slita sig från de skiffergrusvallar i området där den är vanligt förekommande men har via tvärvägen och täkter av sjögrus spridit sig mellan S. Möckleby och österut till Torngård, Gräsgård sn. Fältkrassing är ovanlig på Stora Alvaret med undantag för området på nordöstra delen, mellan Skarpa Alby och Dröstorp i Sandby sn, där växten är funnen på flera ställen i stäppartade torrängar. Från Mittlandet och vidare norrut är det påfallande glest mellan fynden trots att växten haft några hundra år på sig att hitta lämpliga miljöer för expansion. Jämfört med Sterner (1986) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att fältkrassing ungefär är oförändrad under denna tidsrymd.

Fältkrassing kan förväxlas med vallkrassing L. heterophyllum. En bra karaktär är att hos fältkrassing är fruktskidornas yta täckta av små blåslika fjäll vilket vallkrassing saknar. Dessutom är ståndarna gula hos fältkrassing, stiftet mycket kort (0,5 mm) och knappt utskjutande ur fruktskidans inskärning. Vallkrassing har violetta ståndarknappar och ett längre stift (1–1,5 mm) som är tydligt utskjutande.

Gammal, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Öppen mark på bara, grusiga eller sandiga ytor: åkrar, ruderatmiljöer, vägkanter, kanalvallar, grus- och jordhögar, grustag samt soptippar; störd torr ängsmark (även betad), kalkbranter och strandgrus. Johansson (1897) beskrev artens frekvens och utbredning som ”Flerst. på n. och mellersta Gotl.; h. o. d. på södra. … Från Burs och När till Sundre allm. på sandig jord.” Denna beskrivning håller bra även i dag: nu är den ojämnt spridd över Gotland och antecknad från Sundre till Broa, Fårö.

Fältkrassing är en gammal kulturföljeslagare som växer mer eller mindre tillfälligt på vägkanter, ödetomter, grusplaner, industriområden, jordhögar och tippar. På vissa lokaler har den hållit sig kvar i många år.