Ormbär växer på kalk- och mullrik skogsmark som gärna får vara stenbunden. Den är en vanlig vårväxt i öländska lundar och ses i hässlen, ädellövskog, annan lövskog och sällsynt i barrskog. Ibland står den kvar i små lövskogsrester som omges av åkrar som i Beteby och Smedby lundar, Mörbylånga respektive Smedby sn. Ormbär ses också i trädbärande slåtterängar, på skogsholmar i större kärr och kan klara den extrema miljö som erbjuds på högar med bränd alunskiffer.
Ormbär följer utbredningen för ädellövskogar på Öland och är vanlig i Mittlandet och västra kustskogen. På Stora Alvaret växer den i några mindre, planterade skogsdungar. I Bödas ganska magra barrskogar är den sällsynt och saknas nästan helt på det skogfattiga sydöstra Öland. Ingen förändring i dagens utbredning kan ses jämfört med Sterner (1938).
Trots artepitetet quadrifolia = fyra blad hittas ibland plantor med både tre eller fem blad.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 4 juni 1741 någonstans söder om Björnhovda, Torslunda sn. "Torslunda ängar lupo vi hastigt igenom. Här fanns Statice I, Alchemilla I, Actea, Veronica scutellata, Sanicula, Stachys fœtida, mycken Ophioglossum, mycken Ophrys major och än mera Paris." Växterna i tur och ordning: trift, daggkåpa, svart trolldruva, dyveronika, sårläka, stinksyska, ormtunga, tvåblad och ormbär. Ormbär kan än idag påträffas i socknens få lundrester såsom Torslund, en ädellövskog väster om Torslunda kyrka, vilket mycket väl kan vara samma ställe där Linné såg den. Tidigt belagd Borgholm: nära Borgholm O. Nordstedt 1883 (LD).
Utbredning
Funnen i 62 rutor = 65 %; allmän = 32 socknar (nyfynd Gräsgård).
Sterner 1938 allmän = 31 socknar (Segerstad och Gräsgård 0).
Förändring: Oförändrad ± 0
