krusbär
Ribes uva-crispa
Mer information om arten

Krusbär anses inte ursprunglig i Sverige men har odlats sedan länge i vårt land och är idag helt naturaliserad. Den växer gärna på stenbunden och något näringsrik mark. Krusbär är vanlig i många olika miljöer och ses bland annat i ädellövskog, hässlen och tallskog. I betesmarker föredrar den att stå längs stenmurarna. På alvaret har den en förkärlek till karster och stenrösen. Ruderatmiljöer som stentippar och jordhögar är också vanliga växtplatser liksom vägrenar och längs åkerkanter. Någon gång kan den vara kvarstående vid ödetorp.

Krusbär är en vanlig växt på större delen av Öland. Lite glesare ligger fynden på Stora Alvaret och i Bödas barrskogar. Krusbär förefaller ha ökat i senare tid, troligen beroende på igenväxningen av landskapet och spridning från trädgårdsodlingar. Fåglar hjälper till med att sprida växten över längre avstånd.

Färgen på bären är ibland noterad och gula–gröngula förefaller vanligast, sällsynt kan bären vara röda.

Gammal kulturflykting, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 2 juni 1741 nära Köping. "Stickelbär eller krusbär växte helt vilde, och dess buskar mycket store emellan kyrkan och prästegården," (Linnæus 1745). Än idag kan man plocka krusbär mellan Köpingviks kyrka och prästgården. Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden O. Sillén 1877 (OHN).

Utbredning

Funnen i 83 rutor = 87 %; allestädes = 33 socknar (nyfynd Böda, Källa och Bredsättra).
Sterner 1938 tämligen allmän = 30 socknar; Sterner 1986 allmän (utan närmare uppgifter).

Förändring: Något ökande +

karta