paddfot
Asperugo procumbens
Mer information om arten

Paddfot anses härstamma från bergstrakter i östra Europa och västra Asien. Som ogräs har den sedan spridit sig till stora delar av Europa. Paddfot växer på kväverika och varma lokaler med glest växttäcke. Den förekommer främst i ruderatmiljöer som jordtippar, gödseldeponier, stenhögar, grustag, komposter och högar med rötslam. Men växtplatsen måste i princip ha bar och nytippad jord, så snart vegetationen sluter sig något försvinner paddfot. Den uppträder även som ogräs i trädgårdsland och vid ladugårdar. På sandiga havsstränder växer paddfot på den näringsrika tångvallen. Sällsynt hittas den som åkerogräs, längs vägkanter och i betesmarker.

Utbredningen visar att paddfot än idag är en vanlig och spridd växt på Öland. Den saknas av lätt förståeliga skäl på Stora Alvaret. Från Persnäs sn och norrut blir det betydligt glesare med fynden. Nytippade jordhögar är ingen bristvara på dagens Öland och paddfot har därför hittills klarat sig förvånansvärt bra men som medlöpare i gårdsmiljöer och åkrar är den idag ovanlig.

Paddfot är ettårig och sprids genom att delar av plantan, med sina krökta borst, hakar fast i förbipasserande djur. Blomfodret växer till under fruktmognaden, omsluter frukten och liknar med lite fantasi den utspärrade foten hos en padda.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 15 juni 1741 nära Horns ladugård, Högby sn. "Asperugo växte hög och överflödig liksom i Tyskland, och Papaver erraticum prydde åkrarna tillika med åkersenapen." (Linnæus 1745). Papaver erraticum = rågvallmo idag P. dubium. Numera är paddfot närmast funnen på en gödselhög vid Räveslätt, ca 1 km nordost från Horn. Tidigt belagd Borgholm: J. W. C. Stenhammar 1853 (LD).

Utbredning

Funnen i 62 rutor = 65 %; allmän = 32 socknar (ej återfunnen Ventlinge; nyfynd Källa och Gårdby).
Sterner 1938 allmän = 31 socknar; Sterner 1986 allmän "men något på tillbakagång."

Förändring: Något minskande - (främst som gårds- och åkerogräs).

karta