Backfingerört växer på torr, sandhaltig mark som inte behöver vara kalkrik men som hävdas genom bete eller sällsynt slåtter. Den konkurrenssvaga arten ses påfallande ofta utmed kreatursstigar eller på annan trampad och sårad mark. Vanliga växtmiljöer är sandiga gamla strandvallar exempelvis Ancylusvallen på östra sidan av ön. Även sandfält, gravfält, magra gräsmattor, sandgräshedar nära havet och dyner kan hysa backfingerört. Den kan även ses i sandiga vägkanter och gamla grustag. På alvarmark är den ovanlig men kan växa på mäktiga gamla moränryggar som ursvallats av havsvågor.

På Öland är backfingerört spridd främst nära östra och västra landsvägen på de strandvallar som avsattes av Ancylussjön och Littorinahavet. Även en del sandiga områden nära havet hyser växten. På flera ställen växer arten på gamla gravfält på västra landborgen. Även de vidsträckta betesmarkerna utmed västra stenkusten har en del fynd. På Stora Alvaret är växten däremot ovanlig.

Den tyske experten Thomas Gregor har genom riktade eftersök 2005 och 2006 gett oss en än bättre bild av artens aktuella utbredning på Öland. Eftersom backfingerört är svårbestämd har endast fynd som bedöms som säkra, de flesta med granskade belägg, tagits med i redovisningen. Det är svårt att veta om backfingerört minskat sedan Sterner (1938) men vår bedömning är att så är fallet. En del sandiga marker lämnas idag ohävdade och växer igen vilket missgynnar växten. Ökad näringsbelastning av landskapet bidrar till nedgången genom att konkurrenskraftiga arter exempelvis knylhavre Arrhenatherum elatius tar över.

Backfingerört har ursprungligen uppstått som en hybrid mellan femfingerört P. argentea och småfingerört P. verna. Backfingerört hör till gruppen runt P. collina och har haft skiftande namn alltsedan Hartman (1820) publicerade den som P. canescens. De olika formerna är åtminstone delvis apomiktiska dvs. sätter frö utan befruktning. Först i en artikel (Gregor & Karlsson 2007) fastslogs och beskrevs det taxon som finns i Sverige som P. sterneri. Backfingerört är i världen endast känd från de sydöstra delarna av Sveriges fastland samt Öland och Gotland dvs. en svensk endem. Emellertid skiljer sig vissa bestånd på Öland från beskrivningen i artikeln och kanske rör det sig om ytterligare ett taxon, detta är ännu inte klarlagt. I övriga Sverige har backfingerört ett ensartat utseende.

Backfingerört blommar senare än småfingerört och grå småfingerört P. subarenaria; ofta ses blommande backfingerört i skiftet maj–juni. Plantorna är mer eller mindre upprätta, 10–25 cm höga, med tydligt utvecklad bladrosett vid blomningen. Stjälken har krusiga hår och blir rödaktig på solexponerade lokaler. Den skiljs från femfingerört på att bladundersidan har något glesare, bågböjda hår mellan bladnerverna medan bladkant och nerver har raka hår; stjärnhår saknas helt. Det blir därigenom möjligt att se bladytan mellan hårigheten. Hos femfingerört är behåringen på bladundersidan så tät av starkt krusiga hår att själva bladytan inte syns igenom. Femfingerört har också djupare inskurna bladtänder, bladkanten är inrullad och bladrosetten saknas ofta vid blomningen. Mot sensommaren blir det svårare eftersom även femfingerört utvecklar bladrosetter och hårigheten på bladundersidan avtar; det blir då ofta omöjligt att skilja den från backfingerört.

Gammal, bofast.