Backsmultron har i Sverige och övriga Europa en östlig utbredning och når exempelvis inte Spanien och Storbritannien.

Backsmultron växer på torr, sandig–grusig mark som helst ska vara kalkrik och hävdad. Det är vanligt i betade alvartorrängar med spridda enbuskar. Backsmultron växer även i glesare löv- eller tallskogar, betade hässlen och buskmarker. Traktorvägar, stenmurar som omgärdar åkerlappar och sandiga strandvallar är miljöer där det också förekommer.

Backsmultron är mycket vanlig på Öland, speciellt frekvent är den på Stora Alvaret. Även Mittlandet och östra sjömarken hyser många förekomster. Lite glesare är det i Bödas kalkfattiga barrskogar. Längs västra Öland, från Glömminge sn och söderut till Kastlösa, är fynden få; jämför gärna med kartan för smultron. Förklaringen är markens lägre kalkinnehåll. Backsmultron är en växt som hävdar sig väl på dagens Öland och är vanligare än släktingen smultron F. vesca, åtminstone på södra halvan av ön.

Släktet Fragaria bildar bärlika skenfrukter som på ytan har små nötter (de egentliga frukterna). Backsmultron skiljs i blom på de stora, ofta lite grönaktiga kronbladen. I frukt är fodret hårt tryckt mot smultronet vars nötter sitter insänkta. Småbladens uddtand (titta på det mittersta av de tre småbladen) är mindre än de övriga bladtänderna. Smultron F. vesca har mindre, rent vita blommor. I frukt omsluter inte foderbladen utan är utstående; nötterna är inte nedsänkta utan lossnar lätt. Småbladen har tänder som är jämnstora.

Gammal, bofast.