Fältarv anses ursprunglig i delar av Europa förutom längst uppe i norr. Till Norden har den inkommit under 1700- och 1800-talet som förorening i utsäde och med vallfrön (klöver), senare också med gräsmattefrön (Jonsell 2001). Till Öland är den inkommen troligen under tidigt 1800-tal.

Fältarv växer i sandig och kulturpåverkad mark som åkerrenar, vägkanter, bevattningsdammar och ruderatmiljöer (sandtag, stenbrott och jordhögar). Den kan även växa i betade torrängar, helst med en viss kvävepåverkan eller nyligen röjda. Sällsynt är den funnen i skogsbryn och längs stigar i betade skogar.

Fältarv är spridd över hela ön men med få fynd på Stora Alvaret förutom nära alvarbyarna, i horvor och vägkanter. Den följer den odlade jorden och saknas i barrskogarna längst uppe i norr, Böda sn. Spridning över längre distanser sker sällan (se nedan). Fältarv är något vanligare idag men möjligen är expansionen avslutad. Jämfört med Sterner (1938) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Olika förekomster av fältarv varierar mycket i utseende vad gäller behåring, blomstorlek, bladform och växtsätt vilket avspeglar att växten inkommit vid olika tidpunkter och från olika delar av Europa. Arten är självsteril med dålig frösättning och ett bestånd utgör därför en enda individ. Spridningen sker främst lokalt via den krypande jordstammen medan långspridning med frön sällan sker. Någon gång kan jordstammar följa med jordtransporter och etablera nya lokaler (Jonsell 2001).

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.