Lundslok växer halvskuggigt på mullrik mark i lundar, hässlen, ädellövskogar och blandskogar. Den missgynnades av forna tiders skogsbete men klarar sig bättre i dagens mer extensivt betade skogar. Ibland ses gräset i ängsgranskogar, buskrika slåtterängar och på socklar i alkärr. Lundslok är en karaktärsart i Ölands ädellövskogar och kan där tillsammans med lundgröe Poa nemoralis bilda stora bestånd.
Förekomsterna av lundslok på Öland följer utbredningen på ön av kontinuitetsskogar såsom ädellövskogar, hassellundar och rikare barrskogar. Gräset saknas därför nästan helt på den skogfattiga sydöstra delen av ön. Dagens utbredning är i princip en kopia av kartan i Sterner (1938) och i Sterner (1986) står att lundslok är "felande i SO". De åtta socknar som då saknade växten (Sandby, Stenåsa, Hulterstad, Smedby, Segerstad, Gräsgård, Ventlinge och Ås) saknar fortfarande fynd, med undantag för Sandby där arten numera påträffats. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).
Lundslok kan utan vippa kännas igen på sitt snärp. Mitt emot där bladskivan utgår är snärpet utdraget till en 2–4 mm lång spets (Schou m.fl. 2009).
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 12 juni 1741 någonstans i Persnäs sn. Han antecknar en del växter som ses och noterar "Melica varierade panicula ramosa". (Linnæus 1745). Det har tolkats som att förutom bergsslok M. nutans sågs en slok med grenad vippa, dvs. lundslok. Tidigt belagd Högsrum: Ekerum M. Floderus 1853 (S).
Utbredning
Funnen i 55 rutor = 58 %; tämligen allmän = 25 socknar (nyfynd Sandby).
Sterner 1938 funnen i 38 rutor = 40 %; tämligen allmän = 24 socknar.
Förändring: Oförändrad ± 0
Lokaler
Sydligaste fynd:
S. Möckleby: Albrunna RS 1918, återfynd Albrunna lund, ädellövskog 624388 153761 TGn & UBA 2006.
