ormbär

Gammal bofast art.

Ormbär är ursprungligt. Det växer i större eller mindre grupper på mullrik och vanligen ganska fuktig mark i lövskogar, lövdungar och lövridåer utmed vattendrag samt ibland även i blandskogar.

157 Paris quadrifolia L.

This species is widely distributed in Earasia. Further, two closely related species are tentatively mapped, viz. P. hexaphylla Cham. (syn.: P. verticillata Bieb.) in E. Asia and P. tetraphylla A. Gray in Japan. However, the distribution pattern is uncertain in the East. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 100.

Giftig läkeväxt i mullrik torv- och blandjord, allm. utom i triviala barr- och myrområden. Växtplatser är frisk lövvegetation bl.a. hassel- och asklundar, bäckraviner, källkärr, landvinningar, ekbackar etc. Broddeson antecknade den i ”riktig löväng” utanför Örebro 1932. Segerström (1932) bedömde den vara täml. allm. på Tylöskog i Lerbäck och Hammar. Egna studier tyder på att den delvis är täml. sälls. på Tiveden och i den lövrika Ö-sluttningen av Kilsbergen.

I Mälarområdet mestadels allmän, f.ö. spridd-tämligen allmän utom i flacka kultur- och barrskogstrakter. Ojämnheten beror av de edafiska förutsättningarna och tillgång på lämpliga ståndorter. Utbredningstyp: U.

Myrin 1832.

Trivialart i större delen av landskapet men glesare förekomst vid nordmalingskusten och i de näringsfattiga nordöstra inlandssocknarna där arten är mer inskränkt till utpräglade riklokaler, sydväxtberg, älvraviner etc. Dock även funnen i albård på sandstrand vid havet i Nordmaling Himmersundet 1987 (Ericsson).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Linsälls Wålar."

Perenn, beståndsbildande (jordstam!), 2–4 dm hög, kal ört. Har endast 4 stora, ovala, otandade, spetsförsedda blad, som sitter i en krans. Bladen, som i grunden är bågnerviga, har rikt förgrenade nerver, och ger i förstone ej intryck att höra till en enhjärtbladig växt. En ensam, skaftad blomma med 4 foderblad och 4 mycket smala, gulgröna kronblad och 8 ståndare. Frukten är ett ensamt, stort, blåsvart, saftigt bär, med fodret hängande under.

Ormbär föredrar skuggiga, gärna fuktiga miljöer, men finns ej på mager mark.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!

Ormbär växer på frisk till fuktig, näringsrik mulljord. Man finner oftast växten i örtrik skog med lövträd eller gran, där den trivs särskilt väl på översilad mark i sluttningar eller branter och vid stränder av vattendrag. Den anträffas även i lövsumpskog, på tuvorna i alkärr och i kärrkanter. I odlingslandskapet återfinns den på åkerholmar, bryn och gammal lövängsmark. I västra Småland är arten relativt starkt bunden till grönsten.

Ormbär växer på kalk- och mullrik skogsmark som gärna får vara stenbunden. Den är en vanlig vårväxt i öländska lundar och ses i hässlen, ädellövskog, annan lövskog och sällsynt i barrskog. Ibland står den kvar i små lövskogsrester som omges av åkrar som i Beteby och Smedby lundar, Mörbylånga respektive Smedby sn. Ormbär ses också i trädbärande slåtterängar, på skogsholmar i större kärr och kan klara den extrema miljö som erbjuds på högar med bränd alunskiffer.

Ormbär följer utbredningen för ädellövskogar på Öland och är vanlig i Mittlandet och västra kustskogen. På Stora Alvaret växer den i några mindre, planterade skogsdungar. I Bödas ganska magra barrskogar är den sällsynt och saknas nästan helt på det skogfattiga sydöstra Öland. Ingen förändring i dagens utbredning kan ses jämfört med Sterner (1938).

Trots artepitetet quadrifolia = fyra blad hittas ibland plantor med både tre eller fem blad.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Frisk till fuktig skog, mest i mullrik lövskog och ängsbarrskog, även i barrskog och sumpskog, blåbärsgranskog, ej sällan i skuggigare delar av ängen. Ofta i relativt täta bestånd. Johanssons (1897) bedömning ”Allest.” är något överdriven i dag; ormbär är inte allmän längst i norr och saknas helt på Gotska Sandön.

Ormbär växer i halvskugga eller skugga på mullrik, gärna skalblandad jord i olika typer av lövskogar och örtrika granskogar. Den föredrar fuktiga slänter och raviner, växer gärna vid bergrötter och är en av karaktärsarterna för de rika randskogarna utefter dalsidorna, ofta tillsammans med hassel och blåsippa.

Ormbär växer på mullrik jord i fuktiga örtrika skogar. Det förekommer både i lundar och rikare ängsbarrskogar ofta på genomsilad mark eller i strandalskogar.

Ormbär växer på frisk till fuktig mark i örtrika barrskogar, lövskogar, strandlundar, al- och gransumpskogar, hagar och parker.

Ormbär är ursprunglig. Som ett dialektalt namn i Valbo uppges »bolmört« men detta är kanske en missuppfattning. Växten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och vara tämligen allmän i landskapet som helhet 1924. Arten kan ha ökat genom igenväxning under senare delen av 1900-talet.

Den i särklass vanligaste följeväxten är vitsippa (49%) följd av älggräs, harsyra, gran, stenbär, ekorrbär, rönn, blåsippa och liljekonvalj. Ormbär blommar samtidigt som liljekonvalj, skogsstjärna, grönkulla och skvattram.

Ormbär ses inte sällan växa på stora block i skuggiga partier i lövblandad skog. Dit måste det ha kommit som frö. Etablerade plantor ger intryck av att vara perenna. Växten börjar blomma i skogsstjärnans tid, samtidigt med liljekonvalj, men före ekorrbär. Det är också då aspen släpper sina frön och häggen sina kronblad och då granen släpper sitt pollen. Blomningen är emellertid ganska utdragen och kan på vissa ställen pågå in i linneans tid. Liksom hos liljekonvalj och ekorrbär gulnar bladen tämligen tidigt – före höstdagjämningen. Inget grönt övervintrar.