backsmultron

Av Larsson 1859 uppgiven från Gunnarsnäs Julsängen; Dals-Ed V. Ed nära St. Le, Bälnäs. Belägg saknas; förgäves eftersökt. Uppgif terna i Natur i Älvsborgs län (Länsstyrelsen 1976) från Ånimskog Vingnäs och Edsleskog Strand-Skackerud, är sannolikt felaktiga.

1127 Fragaria viridis Duch.

This species occurs in large parts of Eurasia. In contrast to F. vesca this species avoids the W. and N. parts of Europe. Subsp. campestris (Stev.) Pawl. occurs in the SE. range of the species. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 218.

Torr- och friskängsväxt, täml. allm. bl.a. i det kalkrika Glanshammar (Nilsson 1986), f.ö. mestadels mkt sälls.–spridd på åssand och moränkullar, i trädor och i brottomgivningar på kalk, skiffer och slagg samt kring gravhögar och odlingsrösen. I Kilsbergskantens rester av forna lövängar finns den ännu långt inne i lundarna där igenväxning hindras genom ytnående berg och block, bl.a. 1997 vid Rökärr i Kil granne med bl.a. sårläka. Den växer också på sandstränderna av Hjälmarens holmar (Morander ms 1980).

Massförekomster av backsmultron sågs av Broddeson (ms) vid Hulne hage i Viby 1938, vid Sånne i Asker ”genom hela byn och ända uppe i skogen” 1940 samt vid Lanna vägskäl i Hidinge 1926 och 1938 och av Hallin (ms) vid en hage vid Vilsta i Hackvad 1964.

Backsmultron är ursprunglig men kulturgynnad. Den ljusälskande, konkurrenssvaga och kalkgynnade arten växer vid havet på torr, solöppen gräsmark i anslutning till skalgrus.

Allmän på större delen av Östra Mälarslätten V om Arboga och mot övergången till Skogslåglandet hastigt avtagande-försvinnande. Sydlig-sydligt kontinental totalutbredning Övergången till Skogslåglandet alltså en betydelsefull klimattröskel. I Bergslagen kalkbunden, saknas i regel. Utbredningstyp: S5.

Gammal bofast art.

Smultron och backsmultron

Perenna, rosettbärande, låga örter. Bladen är 3-delade och håriga, med långt, hårigt skaft. Småbladen har ett distinkt, men mycket kort, skaft. De är tydligt veckade (“korrugerade”) längs de tätt liggande sidonerverna, som är nästan raka, och riktade framåt i ca 45 graders vinkel. Småbladens kant har vass, regelbunden sågtandning. Direkt från rosetten stiger en eller flera 1–2 dm höga blomstänglar som bär en klaselik blomställning vars blomskaft har tilltryckta, fina hår. Blommor 5-taliga, vita. Frukten (egentligen en skenfrukt) är ett smultron (!).

Smultron är allmän både i bryn och i frisk skogsmark. Norrut är den klart kalkgynnad, och i fjällkanten närmast bunden till sydberg. Backsmultron finns endast i söder. Den förekommer lokalt norrut till Uppland, sällsynt till Dalarna och Gästrikland.

Förväxlingsrisk:
I större delen av Norrland närmast omisskännlig.
Parksmultron (Fragaria moschata) (förvildad, huvudsakligen i södra och mellersta Sverige) är grövre och högre, har något nedåtriktade hår på blomskaften och större frukt som saknar frön vid basen. Fruktsättningen uteblir ofta, eftersom den är dioik och ena könet kan saknas.
Jordgubbar (F. × ananassa) (ibland förvildad) är grövre, med mörkare, ovan kala blad.
Trollsmultron (Drymocallis rupestris) (huvudsakligen sydvästra Sverige) är betydligt mer högvuxen, och har parflikigt delade blad (“smultronblad med ett extra par småblad”).
Smultronfingerört (Potentilla sterilis) (mycket sällsynt i Skåne) har utlöpare, men liknar mest backsmultron. Småbladen har endast 5–7 par tänder (det står fel i Den nya nordiska floran) och liten uddtand. Frukten liknar ej ett smultron.
Norsk fingerört (P. norvegica) är annuell eller bienn och får en upprät stjälk med gula blommor.
Revfingerört (P. reptans) (södra och mellersta Sverige) bildar långa revor, men har 5-delade blad och gul blomma.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från mångdubbelt fler rutor (ca 150) vid förra inventeringen och uppenbart starkt minskande även om en del äldre uppgifter kan misstänkas bero på felbestämningar.
Kommentar: B, granskare KAO.

Nejkon
Backsmultron växer på öppna, varma platser på torr, basrik, helst lerblandad jord. Arten är vanligast i örtrika ängar, särskilt ängshavreängar, på grusåsar, backar och berghyllor. Den är betesgynnad och hotas av igenväxning och gödsling. Artens många vägkantsförekomster utgör nog rester av tidigare betespräglad vegetation.

Backsmultron minskar på grund av igenväxning, även om detta inte kommer starkt till uttryck på kartan.

Backsmultron har i Sverige och övriga Europa en östlig utbredning och når exempelvis inte Spanien och Storbritannien.

Backsmultron växer på torr, sandig–grusig mark som helst ska vara kalkrik och hävdad. Det är vanligt i betade alvartorrängar med spridda enbuskar. Backsmultron växer även i glesare löv- eller tallskogar, betade hässlen och buskmarker. Traktorvägar, stenmurar som omgärdar åkerlappar och sandiga strandvallar är miljöer där det också förekommer.

Backsmultron är mycket vanlig på Öland, speciellt frekvent är den på Stora Alvaret. Även Mittlandet och östra sjömarken hyser många förekomster. Lite glesare är det i Bödas kalkfattiga barrskogar. Längs västra Öland, från Glömminge sn och söderut till Kastlösa, är fynden få; jämför gärna med kartan för smultron. Förklaringen är markens lägre kalkinnehåll. Backsmultron är en växt som hävdar sig väl på dagens Öland och är vanligare än släktingen smultron F. vesca, åtminstone på södra halvan av ön.

Släktet Fragaria bildar bärlika skenfrukter som på ytan har små nötter (de egentliga frukterna). Backsmultron skiljs i blom på de stora, ofta lite grönaktiga kronbladen. I frukt är fodret hårt tryckt mot smultronet vars nötter sitter insänkta. Småbladens uddtand (titta på det mittersta av de tre småbladen) är mindre än de övriga bladtänderna. Smultron F. vesca har mindre, rent vita blommor. I frukt omsluter inte foderbladen utan är utstående; nötterna är inte nedsänkta utan lossnar lätt. Småbladen har tänder som är jämnstora.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr, ljusöppen mark: hällmark, ängsmark på sand och grus, gles kalktallskog, väg- och åkerkanter. Betestålig. Enligt Wahlenberg (1805) ansågs backsmultron ”för välsmakligare än vanliga Rödbären”.

Allmän på Gotland; dock inte lika spridd som systerarten smultron F. vesca, att döma av andelen provrutor. Backsmultron saknas på Avanäset och större delen av Gotska Sandön, Fårö, vilket tyder på att arten kräver ett kalkhaltigt underlag. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer i stort också i dag.

Backsmultron växer solöppet på torr till frisk, skalblandad jord eller på rent skalgrus. Vanligen ser man backsmultron bland lågvuxet gräs i beteshagar, hällmarker, torrbackar och övre delen av havsstrandängar, någon gång också på vägkanter och i krattskogsbryn. Utbredningen i landskapet är typisk för värmeälskande, kalkgynnade arter, som i de norra delarna av landskapet får skydd från havets påverkan i lä av Norge.