långsvingel

Gammal bofast art.

238 Festuca gigantea (L.) Vill.

This Eurasiatic species is reported as introduced into at least one place in eastern N. America (H. D. House in N. Y. State Mus. Bull. 254/1924, p. 122). The closely related F. extremiorientalis Ohwi occurs in E. Asia.

Långsvingel är ursprunglig i ängslövskogar och näringsrika lundar. Den är emellertid ofta kulturspridd till parker, vägrenar och bondgårdsmiljöer, inte bara i jordbruksbygder utan även långt in i skogsbygden.

Arten verkar öka och spridningen sker nog i många fall med fodervaror, eftersom flera fynd utanför det tidigare kända utbredningsområdet har gjorts i anslutning till bondgårdar.

14; spontan i Mälarområdet, subspontan på en lokal i nedre Skogslåglandet (bofast men utan tendens till vidarespridning). Markerat sydlig, värmekrävande. Utbredningstyp (som idiokor): S12

Sydlig skuggkrävande lund- och brynväxt, täml. sälls. i friska–fuktiga bäck- och drågområden, vid kalkbrott etc.

Arten har betecknats som inhemsk (Malmgren 1982), i Närke tycks den ha en dragning åt rester av den gamla ängsodlingen. Försöksodling är känd från Mariedam i Lerbäck (Gumaelius 1846).

Larsson 1851. (ej Wikström 1824).

Långsvingel växer i skugga på måttligt torr till fuktig, näringsrik mulljord i lövskog och örtrik granskog. Man finner den vid bergrötter, i rasmarker och raviner, vid fuktstråk och längs bäckar. På en stor del av lokalerna är växten dock kulturspridd och uppträder t.ex. på ladugårdsplaner, i skogsbryn och längs vägkanter, ibland i ganska torr miljö.Dessa förekomster, som är spridda över landskapet, är troligen av ganska sent datum. Även i lövskog är arten ibland nyinkommen och då ganska expansiv.

Liksom alla lundgräs är arten beteskänslig och har troligen ökat med upphört skogsbete.

Långsvingel är ett flerårigt, storväxt och löst tuvat gräs. Arten är ganska sällsynt och förekommer i södra Sverige och norrut till Gästrikland. På Öland växer långsvingel på mullrik, något fuktig jord i löv- och granlundar och är i lämpliga miljöer ofta riklig, särskilt längs stigar och skogsbilvägar. Ibland är den funnen i alsumpskogar, torra hassellundar med skogsek, åkerkanter och på jordtippar. Långsvingel växer främst i inägomark som förr var lövängar. Den är sällsynt i hässlen som hörde till utmarken och förr nyttjades som betesmarker. Liksom flera andra ädla lundgräs signalerar den en viss skoglig kontinuitet.

På Öland är långsvingel spridd på mellersta och norra delen av ön; utbredningen följer den skogsmiljö som arten föredrar. Den betecknades av Sterner (1986) som allmän i bördiga skogstrakter, men "genomgående V-ligt orienterad", något som gäller än idag. Speciellt frekvent är den på mellersta ön i den västra kustskogen dvs. väster om väg 136. På östra Öland återfinns den endast på lite bättre jordar i Gärdslösa, Långlöt och Runsten sn. Ett enda fynd finns på sydligaste Öland vid Ottenby kungsgårdspark, Ås sn, där den möjligen är insådd. Långsvingeln har expanderat något på ön. Gräset är numera funnet i några lundar på Stora Alvaret nära Stora Dalby, Kalkstad och Gösslunda, troligen har dessa skogar förr varit slåtterängar. Den tilltagande beskogningen av landskapet och upphörande skogsbete bedöms ha gynnat långsvingel. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Långsvingel känns igen på bladen som är breda, slaka och med stora bladöron vid basen. Bladskivan vrider sig ett halvt varv så att den blanka, mörkgröna undersidan exponeras. Strået har mörkt violetta ledknutar, vippan är stor och slakt yvig. Småaxen har långa, mjuka borst.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig, mullrik lövskog och ängsbarrskog (särskilt granskog), skuggiga ängen eller igenvuxen tidigare ängesmark, ofta vid körvägar och boplatser från järnåldern. Äldre fynd finns från 43 växtplatser. Dagens frekvens motsvarar Johanssons (1897) ”Flerst.”. Artens skuggtålighet bör ha bidragit till att den inte påverkats negativt av igenväxning p.g.a. upphörande hävd under 1900-talet.

Långsvingel växer i halvskugga eller skugga i näringsrik mulljord i löv- och blandskog med ädla lövträd, gärna utefter bergrötter, i rasmark och längs källdråg och bäckar.

Långsvingel växer i fuktiga lundar på djup mull, ibland i örtrik granskog som tidigare förmodligen varit lövskog samt ofta vid bergrötter. På några lokaler är den funnen i parker tillsammans med införda parkgräs och då möjligen inkommen med utländskt gräsfrö. Arten är beteskänslig och har ökat under 1900-talet i samband med upphörande bete.