skogsviol

Gammal bofast art.

Allmän

Skogsviol är ursprunglig men kulturgynnad. De vanligaste växtplatserna är friska/fuktiga lövskogar på någorlunda mullrik mark, gärna i anslutning till hasselbuskar. Dessutom finner man arten i enbusk- och hagmarker, invid bergbranter, i bryn och på vägrenar.

1326 Viola riviniana Rchb.

This species is mainly restricted to Europe. The closely related V. sieheana Beck. continues from the E. Balkan Peninsula eastwards to Caucasus and N. Iran. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 290.

Allm. i hela området i skiftande ängs- och hedvegetation. Extrema växtplatser: grushög och gödselstack vid Hjälmarsholm i Mellösa 1989.

Vanlig i stora delar av kustlandet men lägre frekvens vid den flacka nordmalingskusten. I inlandet allmän upp till åtminstone Åda/sliden och Ramsele. Längre i nordväst samt i de nordöstra inlandssocknarna glesare förekomster, arten blir här mer beroende av rikare underlag och gynnsam exposition i kogssluttningar och raviner.

Först uppgiven av Behm (1887).

Allmän i hela området, också i Övre Bergslagen Utbredningstyp: U.

Skogsviol växer oftast på frisk mulljord i löv- och blandskog, men den kan även växa vid översilningsstråk eller omvänt i torra, hedartade ek- och björkhagar. Den gynnas av måttlig ljustillgång och blir särskilt riklig i bryn och gläntor. I skugga, t.ex. i örtrik granskog, förekommer den enstaka och blommar sparsamt. Skogsviolen kan även växa öppet i bergbranter, på vägkanter eller på betesmark. I torra och exponerade lägen blir den småvuxen och förväxlas lätt med sandviol V. rupestris, som i Småland dock alltid är tätt hårig.

Skogsviol växer halvskuggigt på frisk, mullrik mark i olika skogstyper såsom blandad ädellövskog, avenbokskog, tallskog och även i hässlen. Sällsynt förekommer arten i ängsgranskog, trädbärande lövängar och sekundärt i vägrenar, åkerkanter och ruderatmarker (stentipp och jordhögar). Det behövs endast en smal skogsridå i ett annars öppet landskap för att skogsviol ska hålla sig kvar.

Skogsviol växer främst i Mittlandet och längst uppe i norr, Böda och Högby sn, där stora skogar med kontinuitet erbjuder lämpliga miljöer. På Stora Alvaret är det glest med fynden; där växer skogsviol i mindre skogsdungar och någon gång i öppen mark men då helst i skydd av enbuskar. Däremot är den inte funnen i alvarkarst, något som Rikard Sterner noterade 1932 vid Dröstorp, Sandby sn. Östra sjömarken erbjuder inga lämpliga miljöer för skogsviol och arten saknas också på den skogfattiga sydöstra delen av ön.

Skogsviol kan förväxlas med ängsviol V. canina (se denna för skiljekaraktärer). I rikare skogsmiljöer delar skogsviol ofta växtplats med lundviol V. reichenbachiana. Skogsviol har normalt mörkare, blålila blommor och breda, överlappande kronblad. Sporren är bred, trubbig och ofta vit till färgen (sällsynt lila). Foderbihangen är långa (0,9–2,5 mm) och stiplerna brett lansettlika med kortare fransar (kortare än stipelns bredd). Lundviol har ljuslila blommor med smala kronblad där de två översta något påminner om en hare som lyssnar uppmärksamt med öronen riktade uppåt. Sporren är slank, tillspetsad och lila till färgen. Foderbihangen är korta (0,3–0,8 mm) och stiplerna lansettlika med långa fransar (längre än stipeln är bred).

En form med purpurfärgade blommor och blad ’Purpurea’ säljs ibland felaktigt under namnet purpurviol V. labradorica. Den sistnämnda är ursprunglig i östra Kanada och USA samt på Grönland och förekommer knappast i trädgårdshandeln. Mörkt purpurfärgade skogsvioler dök upp i en trädgård där de aldrig odlats.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Lövskog, barrblandskog och tallskog (någon gång i granskog), på torr till fuktig mark, gärna ljusöppen; även i ängen och betesängar. Arten kan även växa på kalkberg, helt öppet eller i gles tallskog. Den finns också kvarstående på hyggen och skogsplanteringar. Det är den vanligaste violen på Gotland; den noterades i mer än var femte provruta. Dagens frekvens motsvarar Johanssons (1897) bedömning ”Allest.”.

Skogsviol växer i halvskugga till skugga på frisk, mullrik jord i löv- och blandskogar, ibland även i örtrik granskog. Den förekommer rikligast och flitigast blommande i bryn och gläntor, men man finner den också mer öppet i hagmark och buskrika betesmarker liksom i vägskärningar och dikeskanter.

Skogsviol är ursprunglig. Den är en tålig och vittspridd skogsväxt som troligen inte förändrat sin förekomst och utbredning sedan 1800-talet. Arten uppges som allmän i Gävletraktens växter 1848 och 1863.

Skogsviol kan växa både öppet och i sluten skog. Den är tydligt kalkgynnad och föredrar något rikare frisk skogsmark. Den kan växa ganska torrt, gärna på hällar och klippor av kalkrika bergarter, men också fuktigt bland ormbunkar. Skogens ålder och sammansättning tycks ha rätt liten betydelse.

Skogsviolen har ungefär samma biotopkrav som blåsippa och vispstarr men är mer spridd och inte lika kalkkrävande som blåsippa. Skogsviol är precis som blåsippa en karaktärsart för barrskogar och blandskogar av lågörttyp. I sådana välavvattnade lundartade skogsmiljöer finns den ofta i stor mängd. Den är också typisk för torrare kalkpåverkade tallskogar och har god förmåga att hitta små fläckar och stråk med bättre markförhållanden i den triviala blåbärsskogen. Skogsviolen är ingen strandväxt men förekommer ofta vid rikare bäckmiljöer, gärna forsmosaiker, och i rika lövbårder efter kusten.

Arten har stor spridning även i kulturlandskapet. Den är inte ovanlig i ängar och betesmarker och finns ofta i vägkanter och diken längs småvägar. Arten är annars inte kulturgynnad och undviker i det längsta kulturskapade och näringsbelastade miljöer.

De vanligaste följearterna på skogsmark är piprör (51%), stenbär, gran, blåsippa (38%), harsyra, vitsippa och rönn. Skogsviolen blommar i slutet av vitsippstid samtidigt med gullviva, hägg, vårärt och de flesta andra violer.

Skogsviol har långlivade plantor utan utlöpare. Groddplantor med hjärtblad kan ses i linneans tid på en traktorväg i skogen.
Skogsviol utvecklas kraftigt och blommar rikligt på hygge. Den gynnas av röjning i blåbärsgranskog. Den fanns sparsamt två år efter hård skogsbrand i Hassela, tillsammans med liljekonvalj, ekorrbär, vårfryle, hallon, stenbär, amerikansk dunört och mjölke (dominerande). Även efter Agöbranden 1997 sågs den i liknande miljö, och på Storåsen i Torsåker blommade den sparsamt också på den hårdast brända marken året efter branden (Risberg 2009).
Skogsviol förväxlas främst med ängsviol, men den har till skillnad från denna en tydlig bladrosett och bredare blad. Unga plantor kan vara lika skuggviolens. Skogsviolen har dock hår bara på blad­översidan, skuggviolen nästan alltid på bägge sidor. De skogsviolskott som har blommat gulnar och vissnar på hösten, men bladrosetten övervintrar grön. Skogsviolen börjar blomma i vitsippans tid, har maximum i skogsstjärnans tid och är överblommad i linneans tid. Vita blommor har setts. Den bildar i skuggig miljö senare på året rikligt med kleistogama blommor.