hundtunga

Gammal bofast art.

Larsson 1859.

1566 Cynoglossum officinale L.

This species originates from E. Europe and W. Asia from where it has spread as a weed over mast of Europe. It has also been introduced into N. America.

Hundtunga har troligen alltid varit sällsynt i Halland. Från inventeringen finns endast tre kända förekomster - en tillfällig och oavsiktligt införd samt två förvildade.

Arten är en gammal medicinalväxt som förmodligen härstammar från sydöstra Europa och västra Asien. Den tvååriga arten infördes till Sverige under medeltiden för odling i klosterträdgårdar. Härifrån spreds den till olika kulturståndorter nära bebyggelse men även till havsstränder (Svensson & Wigren 1990).

Det är angeläget att hundtungan får fortleva i så många områden som möjligt. Den borde t ex vara lämplig och trevlig att odla vid hembygdsgårdar och friluftsmuseer.

Medeltida läkeväxt som förvildats från odling till exponerade jordblottor och missgynnas när dessa växer igen (Svensson & Wigren 1986c), vilket dock har ifrågasatts (Edqvist & Karlsson 2007). Dess ålder i Sverige därigenom oviss.

Minst 20 nutida lokaler i Mälarområdet (sannolikt cirka 25) och en på V. Mälarslätten. I äldre tid något vanligare. Edafiskt tämligen anspråkslös, knuten till nämnda område av temperaturklimatskäl. Även odlingshistoriska skäl? Utbredningstyp: S12.

Hundtunga föredrar växtplatser med torr, sandig mark i soliga lägen. Betade torrängar är en vanlig växtmiljö; speciellt gynnas växten efter röjningar då jordblottor skapas och näringsämnen frisätts. Frukterna är täckta med krokborst vilket gör att de lätt fastnar på passerande djur som på detta sätt hjälper till med spridningen. Hundtunga hittas ofta i sandiga gropar som sparkats upp av betesdjuren. Den växer även i ruderatmiljöer som jordhögar, sandtag, stenbrott, ladugårdsplaner och är spridd i vägkanter. På alvarmarker ses den i torrängar men även i grusalvar och karster. Längs havet hittas den på tångvallar och sandstränder. Glesare tallskogar kan ibland hysa hundtunga. Den är idag sällsynt som åkerogräs, en miljö som lyftes fram i Sterner (1938).

Hundtunga klarar att växa i många olika miljöer och är därför en spridd växt på Öland. Den är vanlig även på Stora Alvaret och längs delar av kusten. Lite glesare med fynd är det inom delar av Mittlandet och barrskogarna i Böda sn. Hundtunga klarar sig bra i dagens landskap och inget tyder på att någon påtaglig minskning har skett förutom som åkerogräs.

Hundtunga är en gammal medicinalväxt men det är tveksamt om den odlats för detta ändamål i vårt land. Ett äldre folkligt namn är munklöss, något som anspelar på att frukterna är besvärliga att bli av med om de fastnat på kläderna. Växten angrips ibland av mjöldaggen Erysiphe cynoglossi.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, torra, kulturpåverkade miljöer: gårdar, ladugårdar, vägkanter, ruderatmark, skräphögar, sandiga åkrar och kulturpåverkad sandmark; även mer naturligt: i grottor och spricksträngar samt på sandiga till grusiga stränder. Hundtunga har utbredningsluckor på mellersta och norra Gotland, men är som helhet allmän på Gotland. Johansson (1897) angav frekvensen som ”Täml. allm.”, så hundtunga är möjligen lite vanligare i dag.

Hundtunga är en gammal kulturföljeslagare, som främst hör hemma vid havet och fjordarna, där den växer nära bebyggelse på öppen, näringsrik jord. Den förekommer på gårdsplaner, ladugårdsbackar och betesmarker men också på vägkanter, grusplaner, hamnar och längs stigar i kustsamhällen samt på jordhögar och annan skräpmark. Arten har minskat i frekvens på senare tid, förmodligen mest beroende på uppsnyggning av gårdsplaner och asfaltering och stensättning även i små samhällen.