Taxasida

alsikeklöver

Trifolium hybridum

L.

alsikeklöver är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjörn Tyler
Översikt
Översikt

alsikeklöver är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • alsikeklöver
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Trifolium hybridum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Trifolium hybridum L.
Svenskt namn
alsikeklöver
icelandic
Alsikusmári
norwegianBokmal
fôrkløver
norwegianNynorsk
fôrkløver
Finskt namn
alsikeapila
finlandSwedish
alsikeklöver
Foton
Torbjörn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2025-07-31
Torbjörn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2025-07-31
Patrik Engström
Indalsälvens delta Timrå 2024-07-04
Anders Delin
Wij, Ockelbo 2010-07-12
Hans Bister
Angarn 2008-07-20
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-10
Lars Efraimsson
Karlstads gamla flygfält, Karlstads kommun 2021-07-06
Lars Efraimsson
Karlstads gamla flygfält, Karlstads kommun 2021-07-06
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-07-20
Nicklas Strömberg
Torp, Mörlunda, Sm 2008-07-30
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Se liten alsikeklöver Trifolium hybridum subsp. elegans och vanlig alsikeklöver Trifolium hybridum subsp. hybridum.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1236 Trifolium hybridum L.

This species is now widely distributed in Eurasia and N. America. Its original distribution as a native plant is uncertain (Fl. Eur. 2/1968, p. 162 f.). It is introduced as a fodder plant and partly naturalized in, for instance, N. Europe and the British Isles, S. Africa, N. America, Tasmania and New Zealand. Nowadays the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 276 and map 267). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 236.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Arten är en vanlig vallväxt som lätt förvildas och naturaliseras i betesmarker, på övergivna åkrar samt åker- och vägrenar, i gårdsmiljöer och på ruderatmarker.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Foderväxt. Vildväxande alsikeklöver sågs i ängar och åkerrenar på många ställen ymn. (Gellerstedt 1852). Den ansågs vara allm. i Närke (Hartman 1866), en bedömning som befästs under 1900-talet.

En av underarterna uppmärksammades i Sverige först på 1740-talet. Jörlin (1780) propagerade för alsikeklövern som foderväxt. Odlingen i Närke hade en rätt vidsträckt utbredning bland Närkes bönder vid slutet av 1700-talet (Sjöbeck 1936). Arndt (1807) skrev att den odlades av ett 30-tal bönder i Kumla pastorat. Vid Bondsätter i Gällersta hade den odlats i flera år (Lantbruksacademiens Annaler 1819, Anonym 1820).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Spridd i hela landskapet, vanligast i kustlandets och älvdalarnas åkerbruksbygder, exempelvis funnen i Resele på 11 av 35 inventerade lokaler mellan Myre och Sorte "åkerkanter och i viss mån friskäng" 1980 (Sahlin 1981). På många håll vanlig vägkantsväxt.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Dusén (1880).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

I inget av dessa fall med visshet vildväxande HIS. visar med särskilt tecken (1832b med kursivstil), att han inte ansåg arten vara bofast i Skinnskatteberg. Huruvida hans uppgift gäller avsiktligt eller med vallfrö oavsiktligt införd klöver, framgår inte. Om odlad, torde den i alla händelser samtidigt ha börjat uppträda förvildad i både Skinnskatteberg och Arboga.

Allmän - (i Västra och Övre Bergslagen delvis) tämligen allmän i hela område, främst i kulturbygder. Känd från alla delområden. Utbredningstyp: U.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Alsikeklöver växer på åkerrenar, vägkanter, gamla fodervallar, gårdskanter och annan starkt kulturpåverkad mark. Den är en foderväxt som man i mellersta Sverige hade börjat odla redan under 1700-talet. I Småland introducerades den senast under 1800-talets första år – 1817 var den redan talrik som förvildad på Visingsö (jämför primäruppgifter). Elias Fries (1821a) rekommenderade den för odling i Kronobergs län såsom ´förträffelig på sidlänt lerjord´, och den odlas fortfarande i ganska stor omfattning som vallväxt. Redan i mitten av 1800-talet hade den nått stor spridning utom i väster (Scheutz 1864), men i avsides belägna bygder som Hylte Femsjö, Tingsryd Södra Sandsjö och Emmaboda Långasjö var den ännu vid 1900-talets början relativt ovanlig (Hård 1924, Hård 1912, Elgqvist ms 1912).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Alsikeklöver noterades som vildväxande mellan Stockholm och Uppsala, speciellt rikligt vid orten Alsike, och fyndet publicerades av Linné (1742). Den har odlats som vallväxt och ansetts särskilt lämplig på leriga jordar. Ölands ofta lätta jordar har antagligen passat den sämre och först efter 1: a världskriget kom den allmänt i odling på ön (Sterner 1938) och noterades som naturaliserad i vägrenar, åkerkanter och gårdsmiljöer.

Idag växer alsikeklöver i liknande miljöer, främst av ruderatkaraktär, såsom tippade jordhögar, gödselupplag, gamla sandtag, grusplaner och nygrävda bevattningsdammar. Mindre frekvent förekommande är den i gårdsmiljöer, vägrenar och åkerkanter. Mycket sällan ses den i regelrätta betesmarker.

Alsikeklöver växer främst på södra halvan av Öland med en tydlig övervikt i de västliga socknarna. På Stora Alvaret är den mycket ovanlig; enstaka förekomster är noterade i någon horva och vägkant. Endast vid ett tillfälle är den funnen på alvarmark. Norr om Borgholm är det glesare med fynden vilket även förr noterades (Aulin 1912). Troligen har alsikeklöver minskat något på Öland eftersom den idag sällan odlas och därför inte får någon påspädning med nytt frömaterial. Den har inte kunnat sprida sig ut i de öländska naturbetesmarkerna, troligen är de flesta av dem alltför torra och magra för att passa växten.

Såvitt känt förekommer på Öland endast underarten vanlig alsikeklöver subsp. hybridum som har ihålig stjälk och växer upprätt. Liten alsikeklöver subsp. elegans är späd, nedliggande och med en solid stjälk. Gränsdragningen mellan underarterna är oklar.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Förvildad, bofast.
Fodervallar, odlad eller kvarstående, även kvarstående i annan gröda; också på åkerkanter, dikeskanter och vägkanter samt på soptippar och vid gårdar. Troligen är alsikeklöver på Gotland helt och hållet förvildad från odling som foderväxt. Den först uppgivna lokalen, Storholmen i Fardume träsk, användes som slåttermark (Johansson 1897), så alsikeklöver kan ha varit insådd där. Enligt Johansson (1897) förekom arten ”H. o. d.”, vilket motsvarar dagens frekvens, tämligen allmän.
Endast vanlig alsikeklöver ssp. hybridum är känd från Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

I Sverige har man odlat alsikeklöver som vallväxt sedan slutet av 1700-talet. Det är ovisst, när man började odla den i Bohuslän. Sedan mitten på 1800-talet verkar den ha spritt sig i landskapet, och den tycks ha fortsatt att öka fram till våra dagar. Arten växer exponerat, friskt till torrt i de flesta typer av gräsmarker i kulturlandskapet som åker- och dikesrenar, vägkanter, betesmarker samt dessutom i grustag, på banvallar, i industriområden och annan skräpmark.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
I arten ingår två underarter som omnämns i Västergötlands flora, liten alsikeklöver subsp. elegans och vanlig alsikeklöver subsp. hybridum, vilka redovisas under respektive underart.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Alsikeklövern är flerårig och växer framför allt på åkerrenar, vägkanter och allsköns skräpmark. Den infördes för att förbättra ängarnas avkastning redan under 1700-talet och är fortfarande vanlig som vallväxt. De nutida förekomsterna består huvudsakligen av storväxta odlingsformer som härstammar från sådan vallodling. Arten har också spritts som förorening i gräsfrö. Småväxta exemplar som kanske tillhör vildformen subsp. elegans, liten alsikeklöver, förekommer sällsynt i nysådda gräsytor.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 631 kartblad, 2083 kvadranter.
Almq. Allmän, till odlingsgränsen i skärgården, (saknas i yttre skärgården?).
Alsikeklöver odlas som foderväxt och sprider sig lätt till allehanda gräsmarker i kulturlandskapet. Den förekom dock spontant redan innan den togs i odling (Linné 1755) och växer nu i hagar, betesmarker, skogsbryn, på vägkanter, skogsbilvägar, dikesrenar, i gårdsmiljöer och på skräpmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Alsikeklöver har kommit in som vallväxt med jordbruket. Den har odlats som foderväxt i Sverige sedan 1700-talet. Både i första och andra utgåvan av Gävletraktens växter anges den förekomma som flerstädes. Vid 1800-talets slut bedömdes den som allmän i landskapet som helhet (Arnell 1924b). Troligen fick den en stark uppgång med ökad vallodling under 1800-talet.
De vanligaste följeväxterna är röllika (28%), åkertistel, vitklöver, maskrosor, baldersbrå och kvickrot.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Alsikeklöver kom upp tillsammans med massor av fröbanksarterna rödblära och styvmorsviol på jord som grävdes upp vid en ledningsdragning i tätorten i Los. Likaså var den en av de frekventa arterna på gammal jordbruksmark i Skog som kom i dagen genom avverkning av granskog och efterföljande stubbrytning. Arten blommar i linneans eller mjölkens tid.

Enligt Eriksson (1969) studerade Jörlin (1779) odling av alsikeklöver och propagerade för dess odling i Sverige. Alsikeklöver har odlats som vallväxt åtminstone sedan 1850 i Norrland, eftersom den visat sig vara anpassad till regionens förhållanden (Hellström 1917).

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Alsikeklöver odlas idag till viss del i vallar. Denna odling anses ha pågått i ungefär 150 år (Västernorrl. läns Kungl. Hushållningssällskap 1805–1904.) men vår första uppgift om arten är ännu äldre. Man hittar den ibland kvarväxande i äldre, magra lägdor och lägdkanter, också i skogsbygder, någon gång även på trädade åkrar (Borgsjö). Idag är ändå alsikeklövern mest karaktäristisk för vägarna och särskilt i nygjorda vägslänter längs större vägar. Där koloniserar den gärna naken, grov mineraljord och kan uppträda i stora mattor. Liksom rödklöver T. pratense och vitklöver T. repens sprids även alsikeklöver i torra vägkanter, mest i dalgångarna men ibland även längs skogsbilvägarna. Den kan också etablera sig på vändplaner, industrimark, utfyllnader, matjordstäkter och annan grävd mark, och den ses även inne i tätorterna, t.ex. på ödetomter och i planteringar. Arten självsår sig bara på öppen jord.