blåtåtel

Gammal bofast art.

Allmän

344 Molinia caerulea (L.) Moench

Within this variable, mainly European species some lower taxa have been distinguished (cf. Hegi 1 [2. Aufl.], p. 370f.; Fl. Eur. 5/1980, p. 254). The species has been introduced into N. America. The present distribution is amphi-atlantic (Hultén, Amphi-atl., p. 160 and map 142). Cf. also Meuel et al. 1965, map p. 52.

Blåtåtel, som är ursprunglig men något kulturgynnad, dominerar ofta fältskiktet över stora ytor i näringsfattiga myr- och skogstrakter. Den bildar klart avgränsade tuvor som på fuktig mark kan bli mycket höga och kraftiga. Arten växer i olika typer av kärr och fuktängar, på fukthedar samt sjö- och åstränder men även i friska till blöta löv- och blandskogar. Exempel på kulturskapade ståndorter är diken och skogsvägskanter.

Kärr- och fuktängsväxt med bestånd även i frisk ängsvegetation, ”allm. i synnerhet i skogstrakterna” (Hartman 1866) ”på kärrängar och vid stränder, även ängsmyrar och ädellövskog” (Kjellmert 1947) men obetydligt på Vätterns stränder (Stålberg 1939).

Växtplatserna skiftar från näringsfattig sjötorv till näringsrik strandlera. På avvattnade sjöbottnar uppträder den ibland ymn. över 1 000-tals m².

I torr–frisk vegetation har den setts i ekbacke, på gruvvarp och slagg, i tallskog etc. Den växte rikl. bland ljung på Hjortsbergakullen i Kumla 1991.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Ransjön vid stranden."

Allmän i myr- och oligotrofvattentrakter, f.ö. tämligen sällsynt-sällsynt. Ovanlig således på Mälarslätten och i nedre och SÖ. Skogslåglandet. Sammanhängande förekomst från nedre Skogslåglandets skogstrakter och vidare N-ut. Enligt ALMQUIST (1929) "sällynt på lera", något som är giltigt också i Västmanland och möjligen är förklaringen till frekvensolikheterna. De flesta nedannämnda mälarslättsförekomsterna å andra sidan på lerunderlag. Utbredningstyp: N1.

Perenn, tuvbildande och beståndsbildande graminid. Ett mycket karaktäristiskt, 3–12 dm högt gräs. Strået utgår från en hård, blank “lök” med en ledknut strax ovanför. Högre upp saknas ledknutar. I tuvan finns även “lökar” från tidigare år De har en utdragen spets med en något utskjutande pigg (rest av ledknuten, strået bryts där på hösten). Rötterna är vita, sega, och blanka (“tunna elkablar”). Bladen är mycket kortare än strået, med vit mittnerv, och snärpet utgörs av korta hår. Stråna lutar graciöst i en svag båge (“metspö”), Blomställningen är en utdragen vippa, vid blomningen mörk av de violetta ståndarknapparna. Fåblommiga småax på framåtriktade smågrenar.

Blåtåtel finns på många typer av fuktig mark, även i skog. Bildar ofta tuviga samhällen och zoner på stränder; följer bäckar. På hösten blir bladen orangegula och rullar ihop sig “dumpade hyvelspån”. I Den nya nordiska floran är bilden på vippan bra, men habitusbilden liknar inte blåtåtel särskilt mycket.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!

Blåtåtel växer ljusöppet eller i måttlig skugga på eller i anslutning till fuktig eller våt mark. Arten är föga näringskrävande men hävdar sig väl även på mineralnäringsrik jord. I de nederbördsrika trakterna i västra Småland kan blåtåtelns kraftiga tuvor helt dominera i olika typer av våtmarker. Den går där högt upp i moränsluttningarna och uppträder även, om än glest, i bärrisvegetationen. Genom sin starka tuvbildning kan arten vara ett besvärande hinder vid skogsodling. Där den slås eller betas bildar den däremot jämna mattor, och den är ett normalt inslag i välhävdade lågstarrängar i hela landskapet. På översvämningsstränderna vid åar och sjöar är den ofta dominerande, och den utgjorde förr en stor del av madhöet.

Blåtåtelkärrens tuvor utgör ofta erosionsgräns mot sjöar. Västerut kan klockgentiana Gentiana pneumonanthe och strandlummer Lycopodiella inundata påträffas i de blottade rotzonerna.

Blåtåtel är ett av våra vanligare gräs och anträffas på allehanda frisk–fuktig, ganska näringsfattig mark. Den är en karaktärsart i kalkrika fuktängar men ses även i sumpiga skogar, skogskärr, alvarträsk, diken och dammar. Inom Mittlandet återfinns den främst på ställen med grundare jordar. På alvarets välhävdade fuktängar kan den vara svår att identifiera där den växer krypande och tillbakatryckt. Möter man den i stället i ett ohävdat skogskärr är det svårt att förstå att det rör sig om samma art. Blåtåtel bildar på dessa lokaler stora, svårforcerade tuvor där vipporna höjer sig meterhögt över marken. I Sterner (1938) beskrivs denna storväxta form som växer i skogsgläntor och liknande ställen, ofta på kalkfattig och torr mark. I liggaren finns den noterad från 11 socknar bland annat Ottenby lund, Ås sn.

Blåtåtel är vanlig och spridd över hela Öland, speciellt i Mittlandet och på Stora Alvaret. Man behöver inte gå många steg i en fuktäng för att träffa på arten. Den gynnas starkt under tidiga stadier av igenväxning och bedöms vara stadd i viss ökning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ofta dominerande med utbredda bestånd i fuktig tallsumpskog, källmyr- och agmyrkanter, frisk tallskog, vätar, kalkfuktängar, kalkgräsmyrar och skogskärr; ibland noterad i ängen. Blåtåtel växer i fuktiga miljöer men undviker de allra blötaste partierna, som partierna närmast källflödena i källmyrar. Beteskänslig. Den är en av de mest spridda arterna i fuktiga miljöer på Gotland och var den art som registrerades oftast under Våtmarksinventeringen (309 noteringar; Martinsson 1997). Johanssons (1897) ”Mycket allm.” stämmer än i dag.

Blåtåtel växer på frisk till blöt, näringsfattig mark. Den växer i öppna kärr och vätar i kustens hällmarksfukthed, i skogskärr och fuktängar samt i fattig barrskog och på magra mineraljordstränder vid sjöar, men man finner den också i diken och vägkanter vid skogsbilvägar. I de magra skogsområdena i inlandet kan blåtåteln vara dominerande på stora områden i kärrartad mark tillsammans med enstaka glasbjörkar och porsbuskar och med inslag av klockljung och myrlilja. Med sina höga och kraftiga tuvor gör gräset marken nästan oframkomlig för något annat än älgar.

Se även jättetåtel Molinia caerulea subsp. arundinacea

Blåtåteln växer på fuktig, kvävefattig mark i skogar, vid kärrkanter kring både rikkärr och fattigkärr samt på rikare myrar, ofta på dikad myrmark. Den finns dessutom ofta på strandängar, även vid havet och nästan konstant vid de näringsfattiga klarvattensjöarnas stränder på fuktig mark tillsammans med ängsvädd och blodrot. Blåtåteln är tämligen slåtter- och betestålig, men ökar ibland nästan explosivt efter upphörande hävd. Torrare rikkärr och fuktängar kan därvid förvandlas till tuviga blåtåtelsamhällen där få andra växter utom pors kan hålla sig kvar.

Blåtåtel koloniserar långsamt. På bottnen av ett övergivet flottningsmagasin i Änger­­ån uppkom en ny strand, som koloniserades av trådstarr, ärtstarr, hirs­starr, ängsull och brunven, men bara sent och glest av blåtåtel, som dominerar på etablerad strand vid ån. En övergiven myrodling på myr där blåtåtel är en av de dominerande arterna koloniserades av tall, glasbjörk, björnmossa och lummer­arter, medan blåtåteln återvände ytterst långsamt, fortfarande efter 50 år bara som enstaka glest spridda plantor. På den blottlagda stranden vid Gröntjärn har blåtåtel under en tioårsperiod koloniserat bara mycket glest.

När blåtåteln fått herravälde är den svår att rubba. Den har inga utlöpare, men rötterna är många, grova, sammanflätade och hårda som på en rotborste. De sitter så hårt i underlaget att de motstår forsande vatten och isrörelser. Där en bäck slipar kanten av den hårda torven blir den mörkbrun och bildar grogrund för små snabbrörliga arter som dvärglummer, slåtterblomma och tätört, på ett ställe i Los även för majsmörblomma. Även vid en fors i Mellanljusnan ser man blåtåtel med hårda men i kanten avslipade tuvor stå emot erosionen.

Från rötterna utgår skott, som är lökformade, 4 mm breda och 20 mm höga, även på vintern svagt gröna. De sitter tätt och varje skott kröns av ett ärr, där strået har gått av. Strået har den ovanliga konstruktionen att alla ledknutar sitter tillsammans på toppen av ’löken’. Lökarna bildar en dyna med piggar, som känns stickande mot handen eller foten. Även när nya bladiga skott har vuxit ut från lökarnas toppar känns tuvorna stickande på grund av att döda skott länge sitter kvar. Om blåtåteln växer i ett mycket frodigt vitmosstäcke tvingas den att utveckla lökarna på successivt högre nivå.

I vitsippans tid, senare än på många andra gräsplantor, bildas blad och strån, som är gulare gröna, både i jämförelse med andra gräs på stranden och med blåtåtelns färdigvuxna blad.

I ekorrbärets tid finns fortfarande bara blad på blåtåteltuvorna men inga strån. Blåtåteln blommar i ljungens tid. Blommorna har mörkvioletta blomfjäll och ståndarknappar, medan märkena varierar från vitt till violett. Den blommar både i öppna strandmiljöer och vid en bäck i sluten skog. På hösten skiftar strån och blad till gulaktigt halmfärgat och lägger sig på marken. De tidigare raka bladen blir lockiga.