Taxasida

svenskmålla

Chenopodium suecicum

Murr

svenskmålla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

svenskmålla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • svenskmålla
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Chenopodium suecicum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Chenopodium suecicum Murr
Svenskt namn
svenskmålla
icelandic
Svíanjóli
norwegianBokmal
svenskemelde
norwegianNynorsk
svenskemelde
Finskt namn
pohjanjauhosavikka
finlandSwedish
svenskmålla
Danskt namn
Grøn gåsefod
Foton
Patrik Engström
Storvreta, Uppsala 2007-09-15
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

En sent uppmärksammad art med i stort sett samma ekologi, utbredning och frekvens som svinmålla, d.v.s. allmän i bebygda trakter i hela området och starkt kulturgynnad.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Svenskmålla är en gammal, kulturberoende art. Den ettåriga växten liknar svinmålla Chenopodium album och eftersom arterna har samma ståndortskrav växer de ofta tillsammans.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Ej tidigare publicerad från Dalsland. Möjligen vanligare; ej efterforskad under 1970-talet.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Se svinmålla (aggregat) Chenopodium album agg.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

688 Chenopodium suecicum Murr.

Syn.: C viride auct.

This species is widely distributed in Eurasia and partly northwestern N. America. Being mostly associated with human activity, its distribution is irregular and often casual. The map is mainly based on Uotila's paper on Chenopodium suecicum and C. album in Acta Bot. Penn. 108/1978, p. 1-35.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart, möjligen allmännare än C. album . De båda arterna har tidigare ej tillförlitligt hållits isär varför följande kontrollerade belägg av C. suecicum redovisas. De äldre har granskats av P. Uotila 1975 (jfr Uotila 1978), G. Westmans belägg av P. Uotila 1989 och övriga av T. Karlsson utom fyndet i Ullånger.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Sannolikt allmän i hela Västmanland; enligt Uotilas (1978) tolkning av ovannämnda material kanske allmännare än C. album: "The material of C. album aggr., collected by U. Malmgren from farmyards, etc., in the Province of Västmanland, Sweden, in 1977 includes 16 sheets of C. album and 13 sheets of C. suecicum. He distinguishes various 'Chenopodium types', and seven of the C. album specimens and 11 of the C. suecicum specimens belong to his common types (U. Malmgren, in litt.). It thus seems probable that C. suecicum is more frequent than C. album in Västmanland, at least in farmyards." Utbredningstyp: U.

[Den av skilda författare mycket olika uppfattade "C. viride" (var. viride osv.), vilken, med angivande av växlande artkaraktärer, anfördes från Västmanland av HIS. (1831), POST (1844), WALL (1852) och Iverus (1877), inbegrep både C. album och C. suecicum. C. album "var. spicatum" hos Iverus (1877) torde ha avsett C. album, ß. cymigerum hos TROIL. (1860) troligen båda. För ytterligare upplysning om den hittills regelbundet missuppfattade eller förbisedda C. suecicum hänvisas i första hand till UOTILAS ovannämnda, mycket klargörande utredning.]

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt.
Kommentar: B, granskare KAO. Kan endast skiljas från svinmålla C. album när det finns mogna frön varför kollektiv behandling ofta varit nödvändig (se kollektivarten C. album agg.)

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Svenskmålla är en nära släkting till svinmålla C. album; se gemensam kommentar till dessa arter före svinmålla. Den växer ungefär som svinmålla och i regel tillsammans med denna på gödselhögar, ladugårdsplaner och kulturbeten, i trädgårdar och potatisland, på sädesåkrar, vid hamnar och på skräpmark. Den är i landskapet inte noterad från havsstränder.
Funnen i 558 rutor; tidigare belägg, granskade av P. Uotila, från 19 rutor. Ojämnt eftersökt och med stora luckor i dokumentationen; mindre vanlig än svinmålla men oftast påträffad i de rutor där den blivit eftersökt. – Gammal kulturföljeslagare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Svenskmålla är spridd i Eurasien och nordvästra Nordamerika. Den växer i liknande miljöer som svinmålla C. album och hittas ofta tillsammans med den. Olika ruderatmiljöer är vanliga såsom jordtippar, upplag av gödsel eller halm, rötslam, sandhögar och gamla stenbrott. Svenskmålla växer även i åkrar med grödor som fodermajs, stråsäd eller lök. Sällsynt ses den i trampade betesmarker eller på havsstränder.

Svenskmålla är spridd över Öland med koncentration till de västra delarna, Högsrum sn i norr till S. Möckleby i söder. På Stora Alvaret och i Bödas barrskogar är det som sig bör glest med fynden. Prickarnas täthet speglar troligen mest hur vana inventerarna är vid arten.

Svenskmålla utskildes inte förrän på 1930-talet från svinmålla och kan vara svår att skilja från denna; dessutom varierar svinmålla mycket i utseende. Säkrast är att studera frökaraktärer. Hos svenskmålla är fröna cirkelrunda med rundad kant, ytan är något gropig. Svinmålla har svagt ovalt rundade frön med kölad kant, ytan är slät och blank (ibland med svaga radiära strimmor). Svenskmålla har oftast en mjuk stjälk utan röda inslag, bladen är vasst tandade, blomställningarna har tydliga, ofta tandade, stödblad. Svinmålla har en hård stjälk som ofta är rödstrimmig, bladen är otandade eller trubbigt tandade, blomställningarna saknar stödblad mot toppen (Jonsell 2001).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammal kulturföljeslagare.
Öppen kulturmark: åker, ruderatmark invid gårdar, schaktjord, gödselstäder; även havsstrand. Troligen har svenskmålla samma biotopkrav som svinmålla C. album. Svenskmålla är svår att skilja från svinmålla (se denna art). Troligen är den förbisedd under våra inventeringar. Att döma av provruteundersökningen, där svenskmålla påträffades i 1,2 % av provrutorna, är arten förmodligen åtminstone tämligen allmän på Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Svenskmålla är en gammal kulturföljeslagare, som förekommer på kulturmark i jordbrukslandskapet som åkrar, potatisland, ladugårdsplaner men även på jordhögar, vägkanter och ruderatmark. Förmodligen var den mycket förbisedd i förra inventeringen: ”utbredning mycket ofullständigt känd” (Fries 1945). I vår inventering är de allra flesta fynden belagda och kontrollerade, men det är möjligt att några fynd blivit antecknade som svinmålla.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen ursprunglig, växer vid gödselstäder, på gårdsplaner och annan fet kulturmark, men förefaller kan vara mer kvävegynnad än den närstående svinmållan. Den finns mera sällan på åkrar och i rabatter. Troligen vanlig i hela landskapet, men mycket förbisedd. Noterad från 207 lokaler i 153 rutor (18 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien. I Sverige genom hela landet. I Sörmland antagligen mindre allmän till tämligen allmän – (rapporterad från 5% av rutorna). Arten är svårskild från svinmålla och säkert ignorerad av många inventerare. Fördelning i landskapet är därför oklar. Svenskmållan är ettårig och växer i Sörmland vanligen tillsammans med svinmålla, men i motsats till denna nästan uteslutande på starkt gödslad mark, särskilt på och kring gödselstäder, ibland på nygödslad odlingsmark. I den feta sopkomposten som täcker delar av Södermalm i Stockholm uppträder den regelbundet vid grävningar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Troligen allmän, men oregelbundet rapporterad, eftersom den inte alltid urskiljts från svinmålla. 230 kartblad, 420 kvadranter.
Almquist (1929) skiljer inte ut svenskmålla som egen art.
Svenskmålla är liksom svinmålla en vanlig kulturmarksväxt, som man finner i trädesåkrar och trädgårdsland, på gårdsplaner, nyanlagda vägkanter, skräpmark och tippar.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Svenskmålla är en storvuxen och rikgrenig art som är nära släkt med svinmålla C. album men ofta mer friskt grön än denna. Den växer främst på mullrik, öppen jord. Vi känner den framförallt från det orensade potatislandet där den på sensommaren kan ta över dominansen från potatisblasten. Den förekommer även i välgödslade trädgårdsland, åkrar och andra odlingar, liksom på matjordshögar, komposter och utfyllnader. – Arten uppmärksammades först under de senare åren av inventeringen. Den är sannolikt minst lika vanlig som svinmållan och finns även i skogsbygderna.