Taxasida

lungrot

Blitum bonus-henricus

(L.) Rchb.

lungrot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

lungrot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • lungrot
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Blitum bonus-henricus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Blitum bonus-henricus (L.) Rchb.
Svenskt namn
lungrot
norwegianBokmal
stolt henrik
norwegianNynorsk
stolt henrik
Finskt namn
hyvänheikinsavikka
finlandSwedish
lungrot
Danskt namn
Stolthenriks gåsefod
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-11
Anders Delin
Vedtjärn, Söderala 2003-06-25
Patrik Engström
Focksta kvarn 2022-09-10
Bengt Stridh
Löt (Lungrot), Vstm 2022-05-08
Bengt Stridh
Löt (Lungrot), Vstm 2022-05-08
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

675 Chenopodium bonus-henricus L.

This species originates from Europe. To a great extent it is here spread by man. It has also been introduced and naturalized in N. America. Cf. Meusel et al. 1965, map p. 132, and Atlas Fl. Eur. 5/1980, map 494.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Lungrot är en gammal, kulturberoende och kvävegynnad målla. Den är flerårig och växer i små grupper i anslutning till gårdar och torp – vid gödselstäder, intill uthusväggar, på betesvallar och ödetomter.

I Sverige odlades lungroten förr som grönsak och medicinalväxt. Från Skåne finns fröfynd från 1100-talet (Hjelmqvist 1991). Lungroten har minskat i landskapet och är nu starkt hotad genom att lämpliga ståndorter blir allt sällsyntare. När t ex den småskaliga djurhållningen upphör, försvinner också gamla tiders mållvänliga stallbackar och gödselstäder.

Publicerad som Chenopodium bonus-henricus - lungrot

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art; ursprungligen odlad som köks- och medicinalväxt.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Av Myrin uppgiven utan precisering.

1970-talet: 1 lokal

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läke- och köksväxt känd i Skåne från 1100-talet. Lungrot har ansetts vara allm. i Sverige ”på lemningar och wid wägar” (Samzelius 1764b), en inställning som denne möjligen grundat i Närke. Enl. Gellerstedt (1831) var den allm. i Närke, men Hartman (1866) betecknade den täml. allm. G. Åslind ansåg att lungroten tidigare varit allm. i Askersund (1920, Broddeson ms). Den är nu spridd kvarstående eller genom trädgårdsutkast men odlas sällan i Närke.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Ännu spridd på Mälarslätten; enstaka lokaler fortfarande i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen Syns vara begränsat härdig i sistnämnda områden. Förutom gynnsamma klimatbetingelser medverkar historiska skäl (tidigare och mera utbredd odling) till artens större vanlighet på Mälarslätten. Utbredningstyp: S3.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast. Gammal medicinal- och grönsaksväxt som odlats sedan åtminstone 1100-talet (HHje 1991), sannolikt förvildad och naturaliserad sedan långt före 1749.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %. Påfallande långlivad på sina växtplatser men sällan nyetablerad.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Lungroten är starkt knuten till gammal bebyggelse, där den växer t.ex. vid ladugårdar, uthus och gödselstäder. Därifrån har den spritt sig till betesmarker och vägkanter. Troligen har den för länge sedan inplanterats och använts som köks- och medicinalväxt – men i den floristiska litteraturen från de senaste 250 åren har vi faktiskt inte funnit några belägg för att växten skulle ha varit använd eller ens utnyttjad i Småland. Linné (1755) nämnde däremot från andra landskap och områden att roten användes mot lungsjuka hos får, att man åt skotten som sparris och bladen i soppor (utomlands!), och att krossade blad läkte svullnader och sår. Den nämndes heller inte bland alla de växter som odlades vid hans barndomshem i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732); ej heller skrev Fries, Forsander eller Scheutz någonting om växtens odling.
Funnen i 633 rutor; tidigare uppgifter från 154 rutor. Ganska vanlig i landskapets norra och östra delar (vanligast i sydöst), sällsynt i väster och i centrala Kronobergs län. – Gammal kulturföljeslagare.
Lungroten går tillbaka i många landskap, t.ex. i Halland (Georgson m.fl. 1997) och Södermanland (Rydberg & Wanntorp 2001), men någon klar minskning har inte noterats i Småland. Tvärtom är den återfunnen på flera lokaler även i de västliga delarna (se Värnamo Värnamo och Älmhult Göteryd nedan).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Lungrot är en gammal kulturföljeslagare som än idag påträffas vid ladugårdar, på gårdsplaner, ödetomter och i vägkanter. Lungrot är också sedd i ruderatmiljöer som jorddeponier, tippade grushögar och gamla sandtag. Betesdjuren förefaller sky den något mjöliga och klibbiga växten som därför står kvar i välbetade får- och hästhagar. Där föredrar lungrot att växa på trampade och kvävepåverkade partier som vid vattenställen eller grindhål. Sällsynt ses växten i skogsbryn och åkerrenar. Vid Sandviks camping, S. Möckleby sn, och längst ner på södra udden, Ås sn, är lungrot funnen i den udda biotopen klappergrusvall vid havet.

Lungrot är fortfarande en vanlig växt på Öland även om den gått tillbaka något. Den är ovanlig på sydöstra delen av ön, söder om Stenåsa sn. Däremot är den ganska frekvent på västra Öland, från Räpplinge sn och söderut till S. Möckleby. Inom Mittlandet är arten spridd men norr om Borgholm blir det glesare med fynden. På några ställen är lungrot funnen långt från närmaste bosättning som vid Spökbackevägen, Böda sn, där lungrot växer i väggruset kilometervis från närmaste hus.

Lungrot är perenn och plantorna kan stå kvar under många år. De har ofta svårt att föröka sig men undantag finns. Öster om Törnbotten, Algutsrum sn, ligger en större jordtipp som betas av hästar. Där kan man finna 30-talet nyetablerade plantor på den trampade och kvävepåverkade marken. Lungrot är en gammal medicinalväxt som också odlats som grönsak, den används på samma sätt som spenat. Artepitetet "gode Henrik" anses syfta på en vänligt sinnad hustomte på tyska benämnd "Guter Heinrich" som speciellt höll sin vakande hand över husdjuren (jämför dikten "Tomten" av Viktor Rydberg). Bladen av lungrot kunde ätas tidigt på vårarna när de visade sig och gav ett välkommet vitamintillskott efter en lång och mörk vinter. Det finns även en "Böser Heinrich" (elake Henrik) som avser skogsbingel Mercurialis perennis vars blad är något giftiga med obehaglig smak (https://www.ukwildflowers.com/).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammal kulturföljeslagare. 
Gårdsplaner, ladugårdsbackar, invid lador och uthus, gödselstäder, vägkanter nära gårdar samt vid strandbodar; även länge kvarstående vid ödegårdar och husruiner. Lungrot kan också påträffas på betesmark (nästan alltid på fårbetad mark?), på hårdtrampad och djurgödslad mark och vid lambgift samt i grottor och nedanför klintkanter i tidigare betad utmark. Någon gång följer den med utkastad jord på skräphögar och i grustag. Lungrot verkar, märkligt nog, undvika öns jordbruksbygder. Den är sedan länge använd som medicinalväxt och till föda. Förmodligen är den ursprungligen odlad, men sedan lång tid förvildad (Johansson & Larsson 1996).

Lungrot är relativt konkurrenskraftig på näringsrik mark; spridningen gynnas av tramp, men även ett litet bestånd av lungrot kan hålla sig kvar över lång tid på samma plats, exempelvis över 30 år i skydd av en trädstam i gräs på en gårdsplan (Vall, Kulstäde). På någon av sina lokaler är den troligen en sen odlingsrest (t.ex. vid Kolens kvarn i Visby, BL). Lungrot bedömdes av Johansson (1897) som allmän. Att döma av våra inventeringar minskade arten betydligt under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Lungrot har sedan länge odlats som köks- och medicinalväxt och har påträffats på ett mycket litet antal lokaler i kulturmarker runt gårdar och ruiner. I äldre tid fanns två centra i utbredningen, Bokenäset och Ödsmålstrakten, och för övrigt spridda lokaler i södra delen av landskapet.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen införd under medeltiden, finns nära gårdar, på gårdsplaner och i kultiverade betesmarker. Kvävegynnad. Minskande och hotas av städning och kanske av igenväxning. Vanlig till mindre vanlig på Falbygden och Kinnekulle, sällsynt i övrigt. 128 lokaler i 67 rutor (8 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa. I Sverige tidigare odlad, förvildad upp till södra Norrland. I Sörmland tämligen allmän vid Mälaren, mindre allmän i centrala Sörmland, sällsynt i väster – (13%). Lungroten är en flerårig folklig läkeväxt som odla des i Norden redan på 1100-talet (Hjelmquist 1991). Den tycks ha kommit helt ur odling först vid 1900-talets början. Lungroten växer främst kring gårdar, ofta i kalvhagar och andra fållor där den egendomligt nog inte gärna betas av kreaturen, samt kring ladugårdar och andra uthus. Överallt är den en rest av gammal odling. Enskilda plantor är ofta långlivade och arten har haft god förmåga att fröså sig i traditionella gårdsmiljöer. Nu är lungroten starkt hotad och för svinner på många ställen på grund av igenväxning och särskilt ”uppsnyggning” kring ladugårdar och uthus efter upphörd djurhållning. Arten var enligt Naezén (1808) i Stockholm vid slutet av 1700-talet ”allmän innom Stadens Malmar” I Strängnäs växte den då enligt Carls son (1791) ”på stadens kyrkogård, bland trädgårdar och här och där annorstädes”. I städerna är den nu i stort sett utgången även om någon enda lokal ännu återstår på Södermalm i Stockholm (Skinnarviksparken).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mindre allmän i Uppland som helhet, men saknas i vissa områden. Rödlistad. 213 kartblad, 349 kvadranter.
Lungrot har odlats som grönsak och medicinalväxt. De nuvarande förekomsterna finns i allmänhet i kulturmarker intill gårdar, i kanten av ladugårdsplaner, på vägkanter och i betesmarker.
Förändring - 23 %. – Bestånden av lungrot kan vara långlivade, men den har minskat signifikant, antagligen därför att gårdsmiljöerna städas och växtbekämpas alltför effektivt.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Lungrot är en gammal trädgårdsväxt som förr odlades och användes som spenat. Den förekommer nu som förvildad eller kvarstående från odling. Arten var tidigare betydligt vanligare. I Gävletraktens växter 1863, uppges den förekomma »flerstädes, i synnerhet vanlig i staden«. Totalt finns ett femtontal gamla fynd. Troligen har arten successivt minskat sedan odlingen upphört. Ökad renhållning och nya transportsätt kan också ha haft betydelse.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Frö av lungrot säljs för odling i köksträdgård som ett flerårigt alternativ till spenat. Den har grova och djupa pålrötter och växer expansivt i trädgård i Hofors och i Alfta (Barbro Risberg, Magnus Andersson, brev). Vi har inga uppgifter om odling i gammal tid. Några av 1800-talets fynd är gjorda på hamnplatser, andra i tätorter, men inte ytterligare preciserade. Uppgiften från Storön i Harmånger (en obebyggd men 1965 relativt nyligen betad ö i Storsjön) kan ifrågasättas. Med hänsyn till dess kraftfulla uppträdande i köksträdgård är det förvånande att arten tycks ha minskat och nu är känd som bofast bara från en lokal, i Vedtjära i Söderala, där den finns i hundratal i en kalvhage gränsande till en dyngstad, tillsammans med mängder av frodiga kväveälskande arter: brännässla, gårdsskräppa, svinmålla, vitplister och ullkardborre.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
En äldre uppgift.