ängsskära

1868 Serratula tinctoria L.

This variable species is mainly restricted to Europe. In the southern part of the range subsp. macrocephala (Bertol.) Rouy also occurs. In the eastern part a type called S. inermis Gilib. Is recognized. The species has been introduced into at least one place in eastern N. America.

Ängsskära är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer, vanligen i små bestånd, på torr till fuktig, näringsrik mark - i sluttningar med soliga bryn, gärna i anslutning till hällar, i högörtvegetation vid åstränder, i alléer, vägdiken, vid grustag, på gravhögar, utmed gärdesgårdar och renar samt i igenväxande hagmarker.

Utbredningen verkar inte ha ändrats under 1900-talet. Däremot tycks arten under 1700-talet ha förekommit mycket rikligt i landskapet. Se t ex primäruppgiften ovan. Även Montins utsaga från 1766 ”Til stor myckenhet i S. Hallands skog-vuxna ängar” stöder påståendet.

Ängsskära växer i gles lövvegetation, förr i slåtterängar. Nutida växtplatser hotas av igenväxning.

Gammal bofast art.

Cirka 60; i Nedre Bergslagen en förekomst (Nora N: "Nora vid järnvägen" enligt Ohlsson manuskript 1863), i N. Skogslåglandet en (Karbenning: Landforsbacken 1869, P. A. Timm, TIMM, 2 ex.) - båda tillfällig - resten i nedre Skogslåglandet (med Sala) och på Mälarslätten: f.n. cirka 25–35 lokaler, hopade kring vissa spridningscentra. Sydlig, värmekrävande men ej så kontinental, som nuvarande svenska utbredningen antyder. Spridning troligen ofullbordad, både i S. Västmanland och S härom. Utbredningstyp: S6.

Flerårig något tistelliknande men ej tornig ört. Stjälk upprätt upp till nästan en m hög. De strödda bladen som är djupt flikiga (ibland med mycket stor ändflik) är fint sågade i kanten och blir gradvis mindre upp på stjälken. Stjälk och blad kan både vara kala och glest håriga. Korgarna är ganska små med mörka violettaktiga tegellagda holkfjäll med en klar vit hinnkant. Alla blommor är violetta rörlika diskblommor.
Ängsskära växer på torr–frisk, gärna kalkhaltig halvöppen mark. Man hittar den gärna i naturbetesmark, ekhagar, torrbackar och vägkanter. Arten är mindre allmän och har sin huvudutbredning i kusttrakter i södra landet upp till Gästrikland.

Förväxlingsrisk:
Kåltistel (Cirsium oleraceum) är den enda arten med liknande bladform men denna har en mer ojämnt sågad bladkant med vassa tornar.

Ängsskära växer på torr–frisk, kalkrik mark och är en typisk brynväxt. Den missgynnas av hårt bete och tidig slåtter. Eftersom den blommar sent, juli–september, riskerar dagens vägkantsslåtter vid midsommartid att slå av plantorna innan den hinner blomma och sätta frukt. Därför ses ängsskära mest längs det mindre vägnätet, i skogskanter och glesare lövskogar med ängslyckor. Ängsskära växer i tokfuktängar, traditionellt skötta slåtterängar, längs diken och åkerkanter. I betesmarker växer den ofta i skydd vid stenmurar eller i buskar.

Ängsskära är fortfarande en vanlig växt på Öland och sedd i alla socknar. Men den är påtagligt sparsam längst uppe i norr och har bara en notering i Böda sn. På Stora Alvaret är den funnen vid alvarbyarna och i några skogsdungar. Många av dagens lokaler uppges vara ohävdade och på sikt riskerar ängsskära att försvinna från dem när igenväxningen fortskrider.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Hävdade ängen och lövskog (troligen f.d. ängen), skogsbryn samt på körvägskanter i lövskog och kalktallskog. Under inventeringar år 2008 hittades sammantaget ca 5 600 plantor (inkl. vegetativa) fördelade på åtta lokaler (Petersson 2008b). Ängsskära verkar ha minskat något på Gotland, troligen genom minskad ängeshävd samt uppodling.

Ängsskära växer i frisk, naturlig gräsmark i hällmark, trädbevuxna hagar och skogsbryn inom ett litet område kring Nordre älv, där den levt kvar sedan länge. Antalet lokaler och även antalet plantor tycks minska, förmodligen beroende på förändrad hävd.

Ängsskäran är möjligen ursprunglig men starkt gynnad av äldre jordbruk och ängsskötsel. Arten är känd från troligen en och samma lokal i Hade i Hedesunda sedan 1884. Ytterligare en närbelägen lokal har hittats under inventeringen.

Den växer både på frisk och på fuktig mark tillsammans med många andra hävdgynnade arter, bland annat krusfrö, gullviva, klasefibbla och hartmansstarr. Ängsskäran blommar samtidigt som rödklint, gulmåra, strätta och bockrot.