fältmalört

Fältmalört är en ursprunglig men kulturgynnad art som växer på torr, ljusöppen, sandig/grusig mark med gles växtlighet. Vanliga ståndorter är havsstrandhedar, mer eller mindre stabiliserade dynområden, hällmarker, åker- och vägrenar, åkervägar, grustag, järnvägs- och industriområden samt liknande ruderatmarker.

Gammal bofast art.

Cirka 55; varav en nutida och två troligen utgångna förekomster i Skogslåglandet, övriga på Mälarslätten Västligast till Arboga: "Jäder enligt äldre uppgift" (Fridell, Kjellmert), kanske = "Arboga" 1893 (Victorin, GB). (Sedan länge utdöd.) Markerat sydlig-sydligt kontinental, i Ö nående upp till Dalälvsmynningen. Utbredningstyp: S7.

Förr inkommen med barlast, mest tillfälligt, nu mycket sällsynt. - 9 (9).

Konkurrenssvag sälls. torrängsväxt.

Larsson 1859.

1825 Artemisia campestris L.

This polymorphic species (excl. subsp. borealis, no. 1826) now occurs in mast of Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It has been favoured by clearings of dry ground. It occurs also as a ruderal plant, for instance in N. Fennoscandia. For further subspecies see Fl. Eur. 4/1976, p. 186. Closely related taxa occur in Asia (A. marschalliana Spreng.) and N. America (A. canadensis Michx). These taxa form, together with A. campestris, a complex which has a circumpolar distribution.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig fältmalört A. c. subsp. campestris i landskapet.

Fältmalört växer på torr, solvarm, gärna något kalkpåverkad och sandig–grusig mark. Den är vanlig på betade och stäppartade alvartorrängar, gamla strandvallar och sandgräshedar nära havet. Arten är kulturgynnad och växer i vägrenar, sandtag, stenbrott med skrotstenshögar, grustag och sällsynt även åkerkanter. Fältmalört klarar extrema miljöer som grusalvar och spricksträngsalvar. Sällsynt är den funnen i glesa tallskogar på sand.

Fältmalört är vanlig över större delen av Öland. Speciellt frekvent är den på Stora Alvaret, övriga småalvar, längs västra stenkusten samt de gamla strandvallar som är rester efter Ancylussjön och Littorinahavet. I Mittlandet är den sparsam och håller sig till alvarlika partier. Den klarar även ett visst mått av ohävd och bedöms ha oförändrad status.

Fältmalört företräds på Öland av vanlig fältmalört subsp. campestris. Utmed kusterna längs Bottenhavet och Bottenviken, från Medelpad till Norrbotten, förekommer bottnisk malört subsp. bottnica. Den växer även utmed finska kusten och är endemisk för området. Fältmalört kan ibland sakna det röda färgpigmentet varvid hela växten blir ljust gulgrön; det är noterat vid ett par tillfällen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr, kalkrik miljö: alvar, hällmark (gärna sandig), kalkberg, klippkrön, torrängar (betade), grusiga strandvallar, sandmark; även vägkanter och någon gång vid vätar. Frekvensen är troligen oförändrad sedan 1800-talets slut, då Johansson (1897) bedömde den som allmän.

Endast vanlig fältmalört ssp. campestris är känd från Gotland.

Fältmalört växer exponerat på torr, sandig eller grusig mark, som gärna får vara skalpåverkad. I den norra delen av landskapet finner man den på kusthedar och torra, hedartade strandängar långt ovanför högvattenlinjen samt på torrbackar. Söderut i landskapet finner man oftare fältmalört på kulturskapade växtplatser som grusplaner, vägkanter och banvallar.

Alla de gamla fynden av fältmalört gjordes på barlast eller i hamn (Wiström 1898). Våra fynd är från samma trakter och i liknande miljöer, med undantag för ett på banvall i Ljusdal. Inplanterad i torrbacke i Arbrå har den klarat sig i 18 år men inte spritt sig. I Stocka, Ljusne och Sandarne kan man ana att arten bitit sig fast, men spridning och överlevnad är för övrigt dåliga. En ny importväg över havet är med virke från sydligare delar av Europa, men den har bara resulterat i en tillfällig förekomst.