Taxasida

åkerkulla

Anthemis arvensis

L.

åkerkulla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

åkerkulla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • åkerkulla
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Anthemis arvensis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Anthemis arvensis L.
Svenskt namn
åkerkulla
icelandic
Akurgæsajurt
norwegianBokmal
hvit gåseblom
norwegianNynorsk
kvit gåseblom
Finskt namn
peltosauramo
finlandSwedish
åkerkulla
Danskt namn
Ager-gåseurt
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2019-06-15
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Torbjörn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2023-06-11
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-06-11
Patrik Engström
Svartsjö, Ekerö kommun 2020-06-06
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Endast ett fynd är känt från landskapet: Lillhärdal: Åkersberg (16E 2b, Birger 1908a). Birger antecknade själv arten där 1905 och 1907.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Gammalt åker- och vallogräs ”som uppfyller hela åkrar” (ÖLHK 1870). Det ansågs vara Mellansveriges 6:e värsta ogräs enl. en enkät (Bolin 1922). I Mellansvenska myrodlingar var arten ganska allm. på vallar men täml. sälls. i säd (Tolf 1903). Den ingick som ogräs i flera olika vallodlade gräs- och klöversorter (Kolk 1955).

En stark tillbakagång av växten skedde under 1900-talet genom ändrade jordbruksmetoder. Enligt Broddeson (ms) var arten dock sälls. redan under 1920–1930-talen och sedan nästan försvunnen, men ansågs vara allm.i Svennevad (Kjellmert 1947) och täml. allm. i Viby ännu 1971–1976 då Nilsson (1978) fann 40 lokaler. I samma socken registrerades fr. o.m. 1982 blott 2 lokaler.

Utom i åkerkanter och trädor förekom växten i bl.a. vägkanter, grustag, sandfält, nysådda gräsmattor, hönsgårdar, hällomgivningar och på banvallar. Stora bestånd om 100-tals m² fanns i sandjordsträdor vid Omhällsberg i Sköllersta 1989 och Ö om Solberga äng i Lerbäck 1991. Båda dessa förekomster är nu uttunnade eller försvunna genom plantering av tall och igenväxning.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Åkerkulla är en gammal, kulturberoende växt. Den ettåriga arten växer främst på torr, ljusöppen, sandig/grusig mark eller lätt odlingsjord. De vanligaste ståndorterna är åker- och vallkanter, trädesåkrar, trädgårdsland, fyllnadsjord, gårdsplaner, vägkanter, grustag och liknande ruderatmarker. På sandiga trädesåkrar kan den ibland uppträda ymnigt.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Åkerkulla är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1802 Anthemis arvensis L.

This species originates probably from S. Europe. From there it has spread as a weed northwards, now occurring in most of Europe, and, at least, in N. America, S. Africa, Australia and New Zealand. The closely related A. ruthenica Bieb. (often taken as a subspecies of A. arvensis) in continental SE. Europe is included on this map. The species is reported among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 194 and map 186), although the present distribution is more amphi-atlantic.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Torde numer ytterst sällan dyka upp i Ångermanland. - 14 (11).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Numera sällsynt, sporadisk, (alltid?) tillfällig. Genom åren angiven från enskilda lokaler i alla regioner utan särskilt övervikt för någon. Utbredningstyp (om arten alls skall betraktas som förr naturaliserad) osäker. Huvudutbredning i Skandinavien sydlig.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–31 %. Nationellt rödlistad (NT).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Åkerkulla växer på torr, oftast näringsfattig, sur och sandig jord. Den var länge ett svårbekämpat ogräs i klövervallar och åkrar med höstsäd. Numera är den sparsammare och förekommer mest i åkerkanter och trädgårdar samt på övergivna fodervallar, trädesåkrar och sliten betesmark. Den uppträder också kring hällar och på gårdsplaner, vägkanter, järnvägsområden och avplanad mark.
Funnen i 1258 rutor; tidigare uppgifter från 219 rutor. Vanlig till mycket vanlig i större delen av Småland, men i delar av västra Småland med lägre frekvens. – Gammal kulturföljeslagare.
Åkerkullan har gått tillbaka starkt i Svealand (t.ex. Rydberg & Wanntorp 2001). Den betraktas nu som missgynnad på riksnivå (Gärdenfors 2005). Även i Småland har den minskat under 1900-talet, delvis på grund av ogräsbekämpning och konstgödsling, men framför allt på grund av nerläggning av åkerbruk på svagare jordar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Åkerkulla växer på öppen, torr, gärna sandig–grusig mark och förekom förr främst som åkerogräs. Än idag står åkrar och trädor för häften av fynduppgifterna och speciellt på sandig trädesmark kan växten uppträda i stor mängd. Åkerkulla ses även i betade torrängar, helst på slitna ställen, som vid grindhål och på traktorvägar. Den förkommer i sand- och grustag, vägkanter, gårdsnära miljöer, vid grävda bevattningsdammar och tippade jordhögar. Udda växtmiljöer är klapperstensvallar vid havet och kalkstensterrasser på alvarmark.

Åkerkulla anmärktes i Sterner (1938) som vanlig på södra och mellersta Öland men sparsamt förekommande på norra delen, Persnäs–Bredsättra. Man ser detta mönster än idag med en anhopning av fynd i Mittlandet och på sydvästra Öland, Mörbylånga–S. Möckleby sn. Däremot är åkerkulla påfallande sparsam på sydöstra samt norra delen av ön, från Alböke sn och norrut. Rikard Sterner bedömde att åkerkulla var senare inkommen till norra Öland och det förefaller inte som växten fått riktigt fotfäste där. Liksom många åkerogräs har den minskat i senare tid men förmått att delvis rädda sig kvar i ruderatmiljöer. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Såvitt känt finns endast vanlig åkerkulla subsp. arvensis på Öland.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammal kulturföljeslagare.
Åkrar (gärna sandiga), oftast i råg, oljeväxter, glesa vallar eller i träda; även åkerkanter, renar till körvägar och vägar samt ruderatmark. Enstaka förekomster på hällmark, soptippar och vid ladugårdar har också noterats. Johansson (1897) angav ”Allm., men ojämnt fördelad”. I dag är åkerkulla inte längre ett vanligt ogräs; arten minskade betydligt under 1900-talet. Johansson (1897) angav att åkerkulla förekom mängdvis på sandiga åkrar. I dag är de flesta förekomsterna relativt individfattiga, men någon gång (t.ex. Stenkumla 1992, BGJ) kan den ännu förekomma ”oändligt mycket”.

Endast vanlig åkerkulla ssp. arvensis är känd från Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Åkerkulla växer på öppen, frisk till torr, ganska mager, sandig jord. Främst är arten ett åkerogräs, som föredrar höstsäd i inte alltför intensivt brukad mark. I välgödslade, täta grödor förekommer den inte. Därför har arten minskat i takt med att åkerbruket lagts ner på mindre bördiga jordar. Numera finner man den mest i åkrar och trädor i de inre magrare delarna av landskapet samt på vägkanter, åkerrenar, gårdsplaner, jordhögar och i skräpmark av olika slag.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
I arten ingår två underarter som omnämns i Västergötlands flora, vanlig åkerkulla subsp. arvensis och klubbåkerkulla subsp. incrassata, vilka redovisas under respektive underart.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
I Sörmland tämligen sällsynt, mest i landskapets centrala och västra delar – (8%). Åkerkullan är ett ettårigt åkerogräs, främst på lätta jordar, vanligast i skogs- och mellanbygder, men sällsynt på slättlandet. Förr var åkerkullan vanlig bland säden, men den är mycket känslig för besprutning och missgynnas i nutidens starkt gödslade, täta åkrar. Arten har en tämligen rik fröreserv i marken och vanligen ser man den i åkerhörn eller på trädor, någon gång också i torr ängsmark. Både Hofberg (1852) och Thedenius (1871) anger den som allmän i landskapet. Åkerkullan har minskat dramatiskt sedan 1900-talets början. I Bogsta där den noterades som allmän av Lindström (1891), har den inte kunnat återfinnas på någon lokal. Minskningen har pågått under inventeringsperioden och kommer säkert att fortsätta. Arten har på senare år även spritts med gräsmattefrö.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen sällsynt i Uppland. Rödlistad. 81 kartblad, 100 kvadranter.
Almq. I stort sett tämligen allmän, till skärgårdens större öar; allmän i många socknar (särskilt norrut), mera sällsynt i flertalet slätt- och skärgårdssocknar.
Åkerkulla växer mest på lättare jordar på åkrar, främst på trädor och vid åkerkanter. Den har även påträffats kring gårdar, vid nybrutna vägar, på nysådda gräsmattor och skräpmarker.
Liksom många andra åkerogräs har åkerkulla minskat kraftigt.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Åkerkullan är ett ogräs som förr fanns spridd i landskapet. I Gävletraktens växter 1863 anges den som täm-ligen allmän. Arten tycks ha varit bofast ännu under 1900-talets början. Därefter har den bara visat sig sporadiskt. Arten hittades senast i Torsåker 2007.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Följande lokalförteckning visar mycket tydligt att åkerkullan i Hälsingland för länge sedan har varit bofast och mycket vanligare än nu. Före 1911 finns 12 fynd i 9 församlingar, därefter bara två, i Bergvik 1962 och i Söderhamn 1987.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Åkerkulla var i äldre tid funnen på barlast och som ogräs i åkrar och vallar; den uppgavs av Collinder (1909) från flera lokaler från kusten till Torp och Borgsjö. Vårt senaste fynd, i Sundsvall 1956, gäller förekomst som ogräs i en nysådd gräsmatta.