Troligen sent inkommen med hamntrafiken.
Mycket kvävegynnad art med tre huvudtyper av lokaler: havsstränder, gödselstäder och välgödslade åkrar. På havsstränderna växer den på tång eller (ofta) i lerjord på sten- eller grusstränder; på betade strandängar finner man den i skonor. I det inre av Gotland finns den på gödselstäder vid ladugårdar och gödselhögar ute på åkrar, vallar och beten. Någon gång uppträder blåmålla i massbestånd på en trädesåker eller på vall. På en aktuell lokal, Burgsvik i Öja, är den inkommen med importerat kolgrus.

Under 1800-talet blev blåmålla funnen bara på tolv lokaler, av vilka sex var hamnplatser. Englund (1942) antog därför att blåmålla inkommit tämligen sent till Gotland med båttrafiken och sedan spritt sig vidare. Hans utbredningskarta visar 24 inprickade växtplatser. Under Projekt Gotlands flora har arten noterats från 56 växtplatser på havsstränder, främst på huvudöns sydvästra delar. Från de hamnplatser där blåmålla påträffades under 1800-talet har den däremot nu försvunnit. I det inre av Gotland spred sig arten i stället markant under 1900-talet. Nästan hälften av lokalerna fanns i kulturpräglade inlandsmiljöer, varav en på betad sötvattensstrand.