Ursprunglig.
Strandängar eller steniga ängsfragment, i regel långt ut mot strandlinjen eller i skonor, liksom skaftmålla gärna något skyddad av tuvor eller stenar; även driftvallar, på tång, här mer högvuxen.
Englund (1942) påträffade brådmålla på 226 avsnitt under sina inventeringar av öns stränder 1928–36 (Gotska Sandön ej inventerad). Minskningen sedan dess, utifrån våra inventeringar, kan till en del vara skenbar, genom att brådmålla har blivit förbisedd, men torde också bero på igenväxning av vissa strandavsnitt sedan bete och slåtter upphört, så t.ex. på stränderna i Anga och Norrlanda.
Första fynd
Lindman (1926). Publicerad redan 1918 (Lindman 1918 som brådmålla A. praecox), men vid den tidpunkten kan även skaftmålla ssp. longipes ha inräknats. Äldre uppgifter (A. patulum f. globosum hos Johansson 1897, A. patulum var. sarcophyllum hos Johansson 1910b) har ofta (men inte alltid) visat sig beteckna brådmålla. Tidigast samlad 1841 (eller 1845) i Visby (P.C. Afzelius i LD) och 1842 (eller 1858) från Tjängdarvestrand i Sproge (Herb. Hartman i UPS det. M. Gustafsson 1975).
Utbredning
Mindre allmän, 58 kartblad, 133 km2-rutor.
