Troligen ursprunglig.
Öppna till halvöppna torra miljöer: driftvallar, hällmark, klippor, torrbackar, gärna på myrtuvor; även i köksland och någon gång på brandfält. Kartan visar att bergbräsma är kustbunden, men den kan vara förbisedd under våra inventeringar, eftersom den snabbt dör bort i sommarhettan. Av Eisen & Stuxberg (1869) ansedd som sällsynt, men Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän, med utbredning från Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Förmodligen har frekvensen varit oförändrad sedan slutet av 1800-talet.