Förvildad, bofast.
Odlad; dels kvarstående på ödetomter, dels spridd med trädgårdsutkast till jord- och skräphögar, ofta på kalkhällmark, på ruderatmark, i grustag, även i vägkanter och på grusstrand. På många växtplatser, särskilt på kalkhällmark, där rotstocken ofta ligger helt uppe på marken (vilket arten föredrar), ytterst långlivad (över 20 år) enligt Johansson (1998), varför trädgårdsiris kan räknas som bofast på Gotland.

”Iris germanica” uppfattas här som ett kollektiv, innefattande former som ibland redovisas som egna arter eller hybrider. Den absoluta merparten av rapporterna saknar uppgifter som gör det möjligt att säga mer än så. Många av de bestånd som påträffas i naturen blommar inte.

Den vanligaste formen har blå blommor, ”standaren” (de upprätta blombladen) något ljusare än ”slöjorna” (de tre hängande blombladen). Det är denna som brukar uppfattas som ”ren” Iris germanica. Ett bestånd med helt enfärgade, mörkblå blommor är påträffat i Hejnum. Plantor med vita blommor, violrot ”I. florentina” (gällande namn är I. germanica ’Florentina’), har också påträffats i Hejnum (Johansson 1998).

Plantor där blommorna har inslag av gult brukar uppfattas som hybrider där skäggiris I. variegata ingår. Skäggiris har rent gula standarer; slöjorna är blekt gula med kraftig, sammanflytande brunviolett ådring. Den form av detta slag som troligen är vanligast på Gotland är känd från Vamlingbo (två lokaler), Klinte och Lärbro och har standarerna smutsigt gulbrunt anstrukna; i övrigt går blommorna i blålila. Den kallades förr I. squalens och har tolkats som en hybrid mellan I. germanica och I. variegata. Nu inräknas den i I. ×sambucina. En form, påträffad i Ardre, har blekgula standarer, och bladbaserna är purpurfärgat anstrukna. Den motsvarar den äldre, snävare beskrivningen av I. ×sambucina, som då uppfattades som en hybrid mellan silveriris I. pallida och skäggiris I. variegata.

Norr om kyrkan i Hellvi, i grovt grus, växer en form med gula standarer och kraftigt brunviolett ådrade slöjor. Den påminner mycket om den rena arten skäggiris, men den har purpurfärgade bladbaser och en lätt purpurfärg på blommornas stödblad. Kanske är den en klon av skäggiris, men troligen är den en hybrid med starkt inslag av skäggiris.

En form med enhetligt blekgula blommor med svagt gulbrun ådring på slöjorna är inte ovanlig i gotländska trädgårdar. I naturen känner vi den bara som en tillfällig gäst, utkastad på en kalkhäll vid Bergbetningen i Visby. Den är känd sedan tidigt 1800-tal under namnet I. flavescens, men ses i dag som en form av skäggiris eller (kanske troligare) en hybrid där skäggiris ingår bland föräldrarna.

Silveriris I. pallida är lite ovanligare i trädgårdarna. Vi har bara ett fynd av en förvildad förekomst av denna art, men det går tyvärr inte att artbestämma med full säkerhet (TK i S det. T. Tyler), och det verkar inte finnas kvar någon Iris på lokalen i dag.