Ursprunglig.
Torra till friska, främst öppna miljöer: ängsmark, t.ex. torrängar, fuktängar och strandängar; även i ängen. Vanlig käringtand växer också i skogsbryn, i vägkanter och vid stigar och körvägar. Vidare förekommer den på hällmark och alvarmark. Den är en vanlig växt i det öppna gotländska landskapet, vilket också framgår av den höga andelen provrutor där den noterats.

Vanlig käringtand är mycket mångformig på Gotland, vilket hänger samman med artens breda ekologiska spektrum. Former med långa kanthår på blad och foder har noterats (f. ciliatus), liksom överallt långhåriga plantor (f. hirsutus) och, från stränder, former med köttiga blad (f. crassifolius). De inräknas nu i var. corniculatus. Även exemplar med orangeröda till eldröda blommor förekommer (Larsson 1994).

Förutom vanlig käringtand var. corniculatus är även foderkäringtand var. sativus känd från Gotland. Linnés uppgift avsåg säkerligen den ursprungliga varieteten.

Johansson (1897) bedömde frekvensen som allestädes, vilket stämmer bra också i dag.