hartmansstarr
Carex hartmaniorum
Ursprunglig.
Växer mest i fuktiga ängen, även i annan slåttermark på sand, fuktiga lövskogar och blandskogar (även betade), fuktmarker, fuktigt bete på sand samt sekundärt i diken. Uppenbarligen tål denna art både slåtter och bete. Den förekommer även i något igenvuxen lövskog, men försvinner troligen då igenväxningen går för långt. Hartmansstarr är mest spridd på öns södra och västra delar. Släktingen klubbstarr C. buxbaumii verkar föredra mer naturliga ståndorter och tycks inte lika beroende av hävd. Kontrollerade äldre fynd finns bara från 28 lokaler, men förmodligen har hartmansstarr ändå minskat, då dess huvudsakliga miljö i ängen till stora delar har omvandlats till åkermark.
Första fynd
Säve (1837, C. buxbaumii): i kärr vid Tjauls i Lummelunda (baserat på en uppgift av Myrin). Myrins kollekt 1829 är hartmansstarr (Cajander 1935). Först urskild av Johansson (1889) under namnet C. buxbaumii v. macrostachya från sydöstra delen av Öja. Kollekter är tagna 1888 (KJ i UPS rev. A. Cajander 1934, VI; Cajander 1935). Med namnet C. hartmanii först hos Cajander (1935), som anger minst 16 lokaler från Vamlingbo till Lummelunda, baserat på granskade kollekter.
Utbredning
Mindre allmän, 46 kartblad, 74 km2-rutor.
