Gammalt ogräs.
Ogräs i åkrar, åkerkanter och renar, oftast på leriga jordar men ibland också på lät-tare jord. Ibland synnerligen riklig; den kan då skänka en blåviolett ton åt fälten. Riddarsporre växer företrädesvis i höstgrödor men också på trädesåkrar; den är mindre talrik i vallar. Även enstaka i jordupplag, grustag och vägkanter; på denna typ av lokaler snabbt försvinnande. Arten är knuten till odlingsmark och undviker skogsområdena och de karga hällmarkerna i norr. Den är också sällsynt eller saknas helt på de mest utpräglade sandområdena, exempelvis på Östergarnslandet. Endast åkerriddarsporre ssp. regalis är känd från Gotland.

Riddarsporre har påträffats i drygt 700 km²-rutor under Projekt Gotlands flora. Detta ger emellertid bara en ”ögonblicksbild” av situationen, tagen vid olika tidpunkter på olika delar av ön. Flera inventerare har gett uttryck för uppfattningen att man inte ser riddarsporre lika ofta i dag som på 1980-talet. Den räknades i slutet av 1800-talet som allmän (Johansson 1897), varför en nedgång förmodligen har skett sedan dess. Den anses ofta som vikande (Svensson & Wigren 1986).