Ursprunglig. Barrskog såväl på sandigt underlag som på djup moränjord. Skog av blåbärstyp likaväl som i frodigare, örtrika skogar. Går bra i frisk jord, i skogskanter mot myrar, men är mer dominant på torr mark, särskilt på öppna, torra hyggen. Johanssons kommentar (1897) att örnbräken förekommer mest på sandjord passar dock i första hand in på slokörnbräken. Pettersson (1958 s. 70) skriver att örnbräken har vidgat sin utbredning under 1900-talet men framhåller att ökningen framför allt gäller abundansen och i mindre grad frekvensen. Denna ökning hänger troligen samman med det minskade betestrycket (örnbräken trängs tillbaka av hårt bete), som förmodligen i första hand har gynnat taigaörnbräken.

Under större delen av vår inventeringsperiod har de två underarterna av örnbräken inte urskilts, men allt tyder på att merparten av förekomsterna utgörs av taigaörnbräken. Troligen förekommer taigaörnbräken i samtliga kartblad varifrån örnbräken rapporterats.

De unga bladen är känsliga för sena nattfroster. 1984 frös de ner helt under en frostnatt efter midsommar, men plantorna kom tillbaka med nya blad senare.