Förvildad, bofast.
Odlad på Gotland sedan gammalt. Utkommen med rotbitar till gårdsmiljöer, soptippar, åkerkanter och vägrenar, där den kan bli långvarig (Johansson uppfattade den däremot som kortvarig). Uppenbarligen var pepparrot betydligt ovanligare under 1800-talet. Under Projekt Gotlands flora noterades den från Vamlingbo till Fårö från över 500 km2-rutor. Utbredningen över ön verkar följa bebyggelsemönstret.
Första fynd
Afzelius (1844, i övers.): ’här och där spontan, ingenstans såg vi den riktigt vild’ får tolkas så att han såg pepparrot som en kulturflykting. Johansson (1897) skrev att den ”förekommer förvildad, men ej länge fortvarande”. En tidigare uppgift hos Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010) kan däremot ha varit baserad på odlade plantor. Arten samlades redan 1701–02 av Münchenberg, som tydligt deklarerar (i övers.): ’i trädgårdar’. Övriga äldre belägg från 1840 (Fårö, Mölnor, Wö i VI) och framåt saknar uppgift om plantorna är odlade eller förvildade.
Utbredning
Tämligen allmän, 130 kartblad, 520 km2-rutor.
