päron
Pyrus communis
Mer information om arten

Förvildad, kvarstående, bofast.
Kvarstående vid ödehus; förvildad till vägkanter, skogsbryn, åkerrenar, dikeskanter och beten; även enstaka fynd på kalkmarker och i skog. Linnés uppgift baserades troligen på spontant frösådda päronträd snarare än på vildpäron P. pyraster (jfr Linnæus 1744, övers. Fries 1906b): ”På landet uppväxer vid vägar från otillräckligt tuggade äpplen och päron en hel mängd små telningar på sådana ställen, där från kyrkorna gående dagkarlar lättat sin mage.” Hans frekvensuppgift (samma bedömning även hos Säve 1837) är lite förvånande mot bakgrund av att Johansson (1897) redovisade päron som sällsynt förvildad, med bara åtta namngivna växtplatser (kanske inkluderades även odlade träd av Linné och Säve). Päron ökade uppenbarligen ordentligt under 1900-talet. Arten saknas på L. Karlsö, Fårö och Gotska Sandön. För historik m.m. se Johansson & Larsson (1996).

Första fynd

Linné (Linnæus 1745a nr 401, i övers.): ’här och där’. Från Burs noterade han (Linnæus 1745b, 6 juli 1741): ”Päronträd helt wilda wäxte i skogarna med stora taggar och ganska sträf Frucht.” Samlad redan 1701–02 av Münchenberg, säkerligen från ett odlat träd.

Utbredning

Tämligen allmän, 123 kartblad, 449 km2-rutor.

karta