Ursprunglig.
Lövmarker, särskilt ängen och tidigare ängesmarker, kyrkogårdar och trädgårdar; även buskrika alvarmarker. Smånunneört trivs bäst i mullrika jordar och växer gärna vid trädbaser, i buskar och på andra platser där grässvålen är uppluckrad och konkurrensen inte så stark; ibland kan den dock vandra in i helt öppen gräsmatta. Smånunneört är ovanlig eller saknas helt i de nordöstra delarna av huvudön. Johansson (1897) angav ”Flerst.”, motsvarande ungefär mindre allmän. Smånunneört var troligen då liksom nu förbisedd på grund av sin tidighet.
En avvikande form med en väl utvecklad ”dubbelsporre” har påträffats vid Medebys i Hejde (Rosvall 1981, med illustration).
Första fynd
Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010): ”mellan Qviungs och Garderungs i Stenkumla, vid Stjernarfve i Eikstad, Norrgårda Mickelsäng i Sanda, Medebys Tjauteräng i Heide & c.”. Uppgifterna citerades i tryck av Rosén & Wahlenberg (1821) som också lade till L. Karlsö i Eksta. Arten samlades redan 1701–02 av Münchenberg. Tjauteräng i Hejde har senare uppodlats, men smånunneört fanns fåtaligt i närliggande ängar och mer rikligt i ett numera betat änge vid gården Medebys (Rosvall 1981).
Utbredning
Tämligen allmän, 102 kartblad, 257 km2-rutor.
