Ursprunglig.
De rikaste lokalerna, med tusentals individ, hittar man på strandnära, torra ängsmarker, svagt betade strandängar på grusigt underlag, slåtterängar och igenlagda åkrar. Igenväxning, uppodling och för hårt bete missgynnar arten.

Wahlenberg (1806) angav salepsrot som “I norra delen sällsynt” och anförde en lokal i Bunge och en i Fleringe. Under 1800-talet ökade antalet kända lokaler, och enligt Johansson (1897) fanns den ”Flerst. på n.ö. och s.v. sidorna, dessutom vid Lummelunds- bruk” med 31 redovisade växtplatser fördelade på tre områden: nordöstra Gotland (nordost om en linje Hangvar–Othem–Gothem–Kräklingbo–Gammelgarn) med merparten av lokalerna, Lummelunda vid Lummelunds bruk samt västra delen av ön från Tofta till Sproge. I mitten av 1900-talet hade salepsrot ökat och spritt sig till nya miljöer på t.ex. hällmarker (Pettersson 1958), troligen p.g.a. minskat utmarksbete. Pettersson redovisade 57 lokalprickar på sin utbredningskarta; en sydlig lokal, i Vamlingbo, hade tillkommit. Salepsrot är än vanligare i dag; antalet växtplatser har ökat, främst på östra och nordöstra Gotland, men utbredningsmönstret på ön är fortfarande det som Johansson beskrev. Arten har även kunnat kolonisera igenlagda åkrar; en synnerligen rik sådan förekomst fanns vid Bendes i Anga under 1980-talet, men den försvann när åkern plöjdes upp på nytt.

Vita exemplar ses ibland, t.ex. vid Paviken i Västergarn (Fries 1934) och vid Langstiteviken i Eksta, på den senare lokalen även ett ex. med både vita och rosa blommor 2004 (GI).