Inkommen, förvildad, bofast.
Gullhavre kom in med gräsfrö först i början av 1800-talet, sedan i en ny våg i början av 1900-talet. Den har dels förts in oavsiktligt med annat frömaterial, dels odlats för sin egen skull (Nilsson 1981, Johansson 1998). Arten växer i parker, gräsmattor, hästhagar, ängen, på vägkanter och körvägar, ofta nära större gårdar eller f.d. militära områden. Äldre fynd har gjorts på 36 växtplatser, varav flera var stationer vid järnvägen. Troligen var frekvensen konstant under 1900-talet.
Första fynd
Utbredning
Sällsynt, 30 kartblad, 40 km2-rutor.
Lokaler
osäkra eller oriktiga uppgifter: Arten uppgavs från Gotland av Linné (Linnæus 1755, uppgiven av Bergius), men bevarade ex. i Linnés herbarium (London, nr 95.14) är luddhavre Avenula pubescens (Lindberg 1958, Hylander 1970).
