Ursprunglig.
Torrängar (ofta fårbetade), leriga alvar och gräsmarker. Fördes av Johansson (1897) till de ”petrofila” växterna som förekommer speciellt på hällar, men tillade ”äfven sandväxt”. På södra Gotland växer den ofta på sandiga–grusiga backar, likaså på lerig alvarmark. Vildtimotej är förvånansvärt sällsynt på nordöstra delen av huvudön samt på Fårö, där förutsättningarna borde vara optimala för den. Johansson (1897) gav ingen frekvensuppgift, varför historiska jämförelser blir svåra. Underarten har dock förmodligen minskat beroende på det minskade utmarksbetet.