Ursprunglig.
Backruta växer i torr ängsmark (men åtminstone en del av dess växtplatser är vinterfuktiga) på sand eller grus; även i obetad gräsmark och igenväxande hagmark. Den föredrar ljusa lägen; en lokal utgörs t.ex. av en öppning i en torr barrskog. En nutida lokal ligger i kanten av en tidigare åker, ytterligare några äldre uppgifter föreligger från åkerrenar och steniga åkrar. Backruta kan dessutom påträffas i frisk till fuktig ängsmark och i myrkanter, och en lokal ligger på utdikad tidigare sjöbotten i Mästermyr.
Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”, motsvarande ungefär tämligen allmän. I jämförelse med dagens frekvens innebär det att arten minskade kraftigt under 1900-talet.
På Gotland finns två underarter, vanlig backruta ssp. simplex och smalruta ssp. tenuifolium, vilka redovisas separat nedan. Intermediärer förekommer.
Första fynd
Wahlenberg (1805): ”på kärrjordsängar mellan buskarna vid Hau i Fleringe m. fl. st.”. Wahlenberg hänvisade till Flora Danica, vars bild visar vanlig backruta ssp. simplex. En kollekt från Gotland 1799 har bestämts till vanlig backruta (G. Wahlenberg i UPS rev. M. Hjertson 2004). Om Wahlenberg bara sett denna underart framgår inte.
Utbredning
Sällsynt, 35 kartblad, 46 km2-rutor.
Lokaler
uppgifter sedan 1983 (intermediärer): Klinte, n.ö. delen av Brajdvät, ca 200 ex. 2008 (164629 636156 JP det. E. Ljungstrand 2012). – Anga, Bendes strandänge, O stugan, i hävdat änge, 2006 (ca 167746 637859 JP; båda underarterna samt intermediärer).
